Av Sven Olof Andersson Hederoth
En nyhet landade på min skärm – från självaste Vattenfall. De publicerar något med det fantasieggande namnet Energy Plaza. Ordet Plaza för mina tankar till bättre hotell eller tidskrifter med glansigt papper. Extra intressant blir det att författaren till sagda nyhet bär titeln ”Vice President Fleet Development”. Man undrar verkligen vad en sådan gör. Kör de kanske barkbåtar utmed Lule älv numera?
Hursomhelst, Desirée Comstedt, Vice President Fleet Development, säger att svensk el ska produceras på tre olika sätt i framtiden, sol och vind, kärnkraft och vattenkraft. (Jag vet, det är ju faktiskt fyra men på Vattenfall gäller nog en annan sorts matematik än den vanliga, vi har misstänkt det länge.) Det verkar emellertid som om Vattenfall nu börjar sjunga kärnkraftens lov i och med att Vattenfalls ledning har fått en ny husse.
Därefter säger hon att vindkraften också ska få växa, både vind- och kärnkraft är bra. ”Ju mer intermittent kraft som vind- och solkraft som finns desto mer planerbar kraft behövs också.” Här lämnar Desirée mig sittande vid vägkanten, min enkla hjärna har svårt att förstå.
Om man nu bygger planerbar kraft som svar på de brister i leveranssäkerhet som vind- och solkraft medför, varför låter man inte den planerbara kraften leverera alltid i stället. Då behövs ju inte den intermittenta. Man måste ju bygga samma antal MW i kapacitet i den planerbara kraften som den man har i den intermittenta. Då adderar ju vind- och solkraften bara kostnader till systemet. Ett kärnkraftverk har ju den egenheten att de rörliga kostnaderna är väldigt små i förhållande till de fasta så det lönar sig aldrig att reglera ner ett kärnkraftverk när det kan köra. Dessutom blir kWh-priset på ny kärnkraftsel lägre än ny vindkraft. Solkraft är ännu dyrare än vindkraft.
Så varför behöver vi då vind- och solkraft? Ska vi offra svensk natur för att hjälpa andra länder att ställa om till intermittent kraft? Att Sverige blivit en koloni för utländska vindkraftsinvesteringar har denna tidskrift rapporterat om länge, men varför skulle Vattenfall vilja ha det på det viset? Det är obegripligt.
När Desirée sedan nämner SMR:er så gör hon det med tanken att eftersom de medför mindre investeringar så skulle de bli attraktivare. Därmed gör hon sig skyldig till den svenska energidiskussionens främsta kardinalfel. Man tror att en stor investering leder till högre kostnader. Så är det inte. Det som räknas är vad elen som produceras i ett kraftverk kommer att kosta, uttryckt i kronor per kilowattimma. Om det behövs många miljarder slår man sig samman i ett konsortium. Det har man gjort i Finland.
Till sist säger Desirée att ”…förtroendet är högre för kärnkraften just nu än på mycket länge, tror jag kommer vara centralt för den långa resa vi kommer behöva göra tillsammans. Jag är glad att vi har börjat den i tid.”
I tid? Verkligen? Vattenfall hade ett projekt för en ny reaktor i Ringhals för tio år sedan. Det var i tid. Nu är det alldeles för sent.
Glädjen över att Vattenfall äntligen har vänt kappan efter vinden (eller neutronflödet) grumlas sannerligen av sådana politiskt korrekta magplask.