I början av 2024 publicerade Blekinge Högskola en rapport som sades visa att ny kärnkraft skulle bli oerhört mycket dyrare än ny havsbaserad vindkraft. Rapporten blev mycket snabbt kritiserad för de antaganden om finansieringskostnader som beräkningarna tagit hänsyn till. Visserligen har man full frihet att laborera med olika ingångsparametrar i en investeringskalkyl. Däremot har jag svårt att tygla min frustration när man säger att det kostar för mycket när de egentligen talar om investeringar.
Av: Sven Olof Andersson Hederoth
Investering brukar definieras som en ekonomisk satsning som görs med förhoppning om framtida avkastning. Detta är själva essensen i en kapitalistisk marknadsekonomi som den svenska. Den som vågar riskera sitt kapital har en möjlighet att tjäna mycket pengar. Eller förlora…
En investering om hundratals miljarder säger inget om vad kostnaden blir. Ett kärnkraftverk som säkert kommer att hålla i 80 år kommer under sin livstid producera enorma mängder energi som kan säljas till förbrukare. Självklart spelar investeringens storlek en roll för priset som förbrukarna betalar men i regel kan lån betalas av relativt snabbt och därmed bana väg för att den stora investeringen ska ge en hygglig avkastning på kapitalet. När allt kommer till kritan så är det enda relevanta måttet vad elen kommer att kosta. Kr/kWh. Enkelt.
Så varför måste då staten ställa upp med exempelvis kreditgarantier? Jo, det beror på riskernas karaktär i samband med energiproduktion. Den som beslutade att bygga Barsebäcksverket en gång i tiden kunde säkert inte föreställa sig den politiska cirkus som skulle omgärda kärnkraften. Ägarna till Oskarshamn-2 kunde förmodligen också hålla sig för skratt när man (efter att ha moderniserat anläggningen för fem miljarder) konfronterades med en effektskatt på kärnkraft som gjorde att en tredjedel av kostnaderna i denna anläggning plötsligt var skatt, vilket ledde till nerläggning. Osäkerheten i myndighetsutövandet kring tillståndsgivning för kärnkraft ökar också risken.
Även vindkraften har drabbats av ändrade institutionella förutsättningar, inte minst i förhållande till utsläppsrättigheter och subventionerade anslutningsavgifter. Detta tillsammans med en överetablering har lett till bristande lönsamhet för svensk vindkraft. Vindkraften med sin intermittenta karaktär ställer också till det för andra kraftslag. Elpriserna varierar kraftigt beroende på om det blåser eller ej, vilket ställer till det för en eventuell investerare i kärnkraft. Vilket elpris kan man utgå ifrån när man bedömer lönsamheten?
Det verkar alltså som om staten själv sitter på en nyckelposition vad gäller möjligheten att genomföra ett framgångsrikt projekt och därmed är det inte mer än rättvist att staten ger vissa garantier.
En historisk tillbakablick kan ge vägledning: De som en gång i tiden började bygga ut vattenkraften var säkert ställda inför samma utmaningar. Staden Västerås hade inte varit vad den är idag om inte förutseende krafter i kommunen hade lovat ASEA tillgång till el för att slå sig ner där. De stora vattenkraftssatsningarna i Norrland under första halvan av 1900 talet gjordes av statliga Vattenfall för att säkra den industri vi behöver för jobb, trygghet och välfärd. Investeringar som också blev mycket lönsamma. Kärnkraftsutbyggnaden mellan 1970 och 1985 var också en lyckosam historia. Inte minst gjordes svensk elproduktion helt utsläppsfri tack vare kärnkraften. Dessutom blev det en mycket lönsam affär, inte minst för staten som i kraft av sitt ägarskap under många år höstade in rejäla utdelningar från Vattenfall. Forsmark producerar idag el för ca 21 öre/kWh. Det finns inget som motsäger att den investering vi står inför idag kommer att bli lika lönsam. Vi som lever i Sverige idag ska vara tacksamma för tidigare generationers långsiktighet och investeringsvilja.
När det gäller just energiförsörjningen, som i min mening är den viktigaste infrastrukturkomponenten i ett modernt samhälle, kommer elproduktionen hela samhället till godo. Tack vare den kan entreprenörer bygga nya fabriker som anställer folk som i sin tur betalar skatt, vi kan bygga skolor och sjukhus, vi kan värma våra hus. Denna samhällsnytta gör också att vi alla, det vill säga staten, borde vara mer än villiga att delta i finansieringen.