Klimatpolitiken har under de senaste decennierna seglat upp som en av de hetaste frågorna på den politiska agendan, både i Sverige och internationellt. I princip alla politiska partier har anslutit sig till antagandet om att mänskliga utsläpp av framför allt koldioxid ökar jordens temperatur och har fasansfulla konsekvenser. Man antar också att det är bråttom, om vi inte gör något nu så står Armageddon för dörren och hela jordens existens sägs vara hotad.
Samtidigt har kostnaderna för omställningen blivit alltmer påtagliga i människors vardag, i Sverige framförallt vid bensinpumpen och i elräkningarna. Många frågar sig nu om de omfattande satsningarna på klimatet verkligen är motiverade – och om vi riskerar att bli fattigare utan att klimatet egentligen utgör ett akut hot.
Det är ingen nyhet att klimatomställningen kräver enorma investeringar. Hushåll, företag och stat tvingas till ökade utgifter för att möta lagkrav, subventionera grön teknik och införa nya skatter, småföretagare kämpar med ökade kostnader för att följa miljöregler.
USA under Donald Trump har valt att stå utanför de globala klimatavtalen. Kina, Indien och många utvecklingsländer fortsätter att öka sina utsläpp. Kvar står Europa, och inte minst Sverige, med sin övertygelse om att ”vi måste gå före”. Ett Sverige som uppnått net zero kommer inte att ha någon positiv påverkan på klimatet alls, men till förskräckande kostnader. Den politiska klyftan mellan USA och Europa har många aspekter och synen på net zero är en av dessa. I USA är motståndet mot presidentens åtgärder inte stort.
Joseph C Sternberg som är ekonomisk-politisk kolumnist på Wall Street Journal menar att skepsisen mot net zero ökar även i Europa. ”Den mest absurda politiska idén i historien tappar kraft när väljarna känner av kostnaderna”. I Storbritannien säger 39 procent att oron för klimatförändringarna antingen är överdriven alternativt svarar ”vet inte”, enligt en opinionsundersökning som publicerats i The Times. I Tyskland, som länge legat i topp för net zero, visade opinionsundersökningar före valet i februari 2025 att endast 25 procent av väljarna ansåg att klimatet var bland de tre viktigaste frågor.
Klimathotet är inte så brådskande som det ofta framställs. Klimatförändringar har alltid förekommit, och vissa forskare menar att anpassning snarare än drastiska och kostsamma åtgärder vore en mer rimlig väg framåt. Om vi rusar in i en ”omställning” utan att väga kostnader mot faktiska risker, riskerar vi att skapa nya samhällsproblem och öka klyftorna mellan olika grupper.
På senare tid har vi sett rapporter om olönsam vindkraft, tveksamheter kring elbilars förmenta miljöfördelar och nedlagda vätgasprojekt runt om i världen. Det verkar som om många av alla gröna projekt i huvudsak syftar till godhetssignalering med skatte- och pensionspengar som finansiering. Några verkliga resultat har ännu inte kunnat presenteras. Däremot har vi kunnat observera hur Europa hamnat på efterkälken i sin ekonomiska utveckling. USA och Kina har i allra högsta grad tagit ledartröjan i detta avseende. När USA utvecklar AI och sociala medier, Kina bygger infrastruktur och snabbtåg så ägnar sig Europa åt förbud för löstagbara kapsyler på flaskor, sugrör av plast och iPhone-kontakter. Elbilstvånget från 2035 kommer med stor säkerhet leda till arbetslöshet i Europa.
När man diskuterar dessa frågor får man ofta höra att ”vi måste tänka på barnen”. Visst, det ska man göra, frågan är bara vad barnen kommer att tycka när de inser att vi snuvat dem på det välstånd vi själva åtnjutit under lång tid. Utan att klimatet förbättrats ett enda dugg.
Sven Olof Andersson Hederoth
