Kraftsamling för mera kraft tvärs över Sundet

Av Jörgen Städje

The OneHub samlar Öresundsregionen kring framtidens kärnkraft med mottot ”Vi kunde bygga Öresundsbron tillsammans – varför inte kärnkraft?”

Elpriserna i södra Sverige slår rekord. Då tidigare regeringar lade ned baskraften i södra Sverige utan att ersätta denna med ny tvingas konsumenter och företag betala mycket höga elpriser. Samtidigt förväntas Sveriges elförbrukning ha fördubblats till år 2045. Det behövs motåtgärder i öresundsområdet, för där händer inte mycket, anser Nordic Nuclear Energy AB (NNE) och kallade till OneHub-möte hos Copenhagen Atomics i Köpenhamn den 28 augusti.

Frågan är enkel: ska Sverige importera dyr el från kontinenten eller producera den själv?

The OneHub anser sig vara ett svar på den utmaningen – ett nytt gränsöverskridande nätverk för kärnenergi i Öresundsregionen.

Från idé till nätverk

Initiativet OneHub föddes i början av året när representanter från Nordic Nuclear Energy AB (NNE) träffade en forskare från Danmarks Tekniska Universitet (DTU). Efter flera möten, där även professorer från Lunds Tekniska Högskola (LTH) deltog, växte idén fram: ett nätverk som för samman reaktorutvecklare, universitet, företag, leverantörer, investerare och politiker på båda sidor av Öresund. Ambitionen är att ses ungefär var åttonde vecka och turas om mellan svenska och danska värdorter.

Syftet är tydligt: att samverka, öka kunskapen, inleda samarbeten och bygga ett gemensamt kärnenerginav i Öresundsregionen.

Copenhagen Atomics öppnade dörrarna

På mötet i augusti deltog omkring 40 representanter från industrin, universitet och organisationer. Bland dem fanns forskare från DTU, Universitetet i Köpenhamn och LTH, experter från ABB, Ramböll, REO (Reel Energioplysning), IDA Nuclear, samt kommunalpolitiker och leverantörer inom kärnkraft.

Värd för mötet var Copenhagen Atomics, som visade upp sitt banbrytande arbete med smältsaltreaktorer med torium som bränsle. Företaget har redan byggt flera prototyper och planerar att köra igång en testreaktor 2027. Ambitionen är att på sikt serietillverka små reaktorer för att kunna leverera energi globalt till ett lågt pris.

”Torium finns som avfall över hela Europa och är nästan gratis. Dessutom är restprodukterna långt mindre problematiska än uranets”, berättade Thomas Steenberg, civilingenjör och en av företagets grundare.

Ett teknikneutralt nätverk

The OneHub betonar att nätverket är teknikneutralt. Det finns ingen favorit bland olika reaktortyper. Fokus ligger på att samla aktörer, utbyta kunskap och finna samverkansprojekt samt att långsiktigt bidra med att hitta lösningar för regionens energiförsörjning.

Vid mötet framhöll NNE:s VD Göran Engberg vikten av att hitta kvalificerade underleverantörer: ”Att bygga kärnkraft handlar inte bara om reaktorteknik. Det handlar också om allt från grovsmide till avancerade komponenter med högsta kvalitet. Här kan regionen bidra starkt.”

Svensk kärnkraft – dags för återkomst?

En viktig gäst vid mötet var Carl Berglöf, regeringens samordnare för kärnenergi. Han gav en uppdatering om det svenska kärnenergiprogrammet och beskrev kärnkraften som en ”nyckelteknologi” för framtidens energiförsörjning.

Samtidigt konstaterade flera deltagare att utvecklingen går för långsamt i Stockholm – där man talar om reaktorer tidigast runt 2035 – medan aktörer som Copenhagen Atomics redan planerar drift 2027.

Den svenska kokvattenreaktorn (BWR) var en gång i tiden en exportframgång som gav Sverige en stark position inom kärnkraft. Nu menar NNE att det är dags att återuppliva och vidareutveckla den nordiska kompetensen i ett samarbete över Öresund. Där finns unika förutsättningar för att bli ett europeiskt centrum för ny kärnenergi:

• Två tekniska universitet med kärnenergiprogram (LTH och DTU)
• Forskningsanläggningarna ESS och Max IV
• Tre reaktorutvecklare i regionen
• Ett kraftverk i drift (naturgaseldade Öresundsverket) som idag ägs av Uniper
• Ett stort antal kvalificerade tekniska konsultföretag

• Tillgång till industriella resurser som LKAB:s torium-biprodukter

  

Huvudavsikten

Den sista BWR-reaktorn som togs i drift i Europa var Forsmark 3, som anslöts till elnätet den 15 augusti 1985. Det var för 39 år sedan. Nu när NNE vill återuppväcka och förnya BWR-tekniken kan det verkligen liknas vid metaforen att ta fram en "diamant ur askan".

Det är ingen överdrift att säga att den svenskutvecklade BWR-tekniken har varit framgångsrik. Anläggningarna byggdes och togs i drift på ett tillförlitligt sätt, och inom kort tid och med låga kostnader. Tack vare anläggningarnas förutseende konstruktion har de stegvis anpassats för att producera mer kraft (där vissa enheter nu producerar mer än 30 % mer kraft än vid leverans) och uppnå förbättrad säkerhet enligt krav från ägare och tillsynsmyndigheter. Anläggningarna förbereds nu för många decenniers ytterligare drift.

Danmark är lite speciellt vad gäller kärnkraft. Det finns ett regeringsbeslut från 1985 som förbjuder kärnkraft i Danmark. Massmedia låter oss gärna tro att Danmark strömförsörjs helt av gröna energislag som sol och vindkraft, men egentligen gäller det bara 12 % av energin. Resten kommer från biomassa, som till stor del importeras. Just beroendet av importerad biomassa och höga energipriser visar att nya lösningar behövs för Danmarks del.

En av deltagarna på mötet var aktivitetsgruppen Reel Energioplysning (REO) som arbetar för att omintetgöra det katastrofala regeringsbeslutet och rädda danskarna från desinformation om kärnkraftens faror.

NNE och Copenhagen Atomics

NNEs VD Göran Engberg berättade varför The OneHub är så viktigt och varför alla borde bidra med sin kunskap. Att bygga kärnkraft handlar inte bara om att utveckla reaktorteknik, utan, som Göran särskilt framhöll, att hitta kvalificerade underleverantörer som klarar av att tillverka detaljer med den kvalitet som kärnkraften kräver. Ett exempel som framhölls var grovsmide, som man kanske inte tänker på. ”Känner ni till någon verkstad som är duktiga på grovsmide, så var snälla att berätta det för mig.”

Thomas Jam Pedersen, medgrundare och VD för Copenhagen Atomics, berättade om projektet med saltsmältreaktorn, varför den är bättre och billigare än vanliga BWR med uran, för att inte tala om fördelarna med betydligt billigare bränsle.

Redan innan detta möte hade den svenska regeringen berättat att man ämnade delfinansiera ny svensk kärnkraft och nu var statens kärnkraftssamordnare Carl Berglöf på plats för att berätta om det svenska kärnenergiprogrammet och hur detta skulle kunna utnyttjas av OneHub. Naturligtvis hänvisade han till presskonferensen kring nya småreaktorer som hölls vid Ringhals fjorton dagar tidigare och det intressanta faktum att socialdemokraterna hade öppnat för att ge statligt stöd för ny kärnkraft. Som tillbehör till ett diagram om den avsedda ökningen av den svenska energiförbrukningen kallade han kärnkraften för ”en nyckelteknologi”.

Framtidskraft med starka rötter

Forsmark 3 var slutet på en era. Det var den sista kokvattenreaktorn i Europa. Fyra decennier senare står vi inför en ny möjlighet: Den svenskutvecklade tekniken har visat sig både pålitlig och kostnadseffektiv. Med denna starka grund är Sverige väl rustat att återta sin roll som ett nordiskt kraftcentrum för framtidens kärnteknik.

Det handlar inte enbart om reaktorer. För att bygga morgondagens kärnkraft behövs hela värdekedjan, från högspecialiserade underleverantörer till avancerat materialkunnande. Som NNE:s vd Göran Engberg framhöll: varje pusselbit räknas, även det som kan verka enkelt, som grovsmide.

När Copenhagen Atomics nu visade upp sitt arbete med toriumreaktorer blev det tydligt att innovationen redan pågår här, mitt i Öresundsregionen. Små, serietillverkade reaktorer kan bli ett av de mest skalbara och kostnadseffektiva sätten att leverera ren och säker energi globalt.

Avslutningsvis ställdes en fråga till mötesdeltagarna: ”Vi kunde bygga Öresundsbron tillsammans – varför skulle vi inte kunna bygga kärnkraft tillsammans?”

The OneHubs målsättningar

• Skapa nya, kvalificerade arbeten i regionen
• Attrahera unga talanger och ge tillväxtmöjligheter i en framtidsinriktad bransch
• Attrahera internationella experter inom flera ämnesområden
• Attrahera utländskt riskkapital till regionen
• Öka medvetenheten om de företag, universitet, organisationer och kommuner som arbetar med kärnteknik på båda sidor av sundet
• Fungera som en kunskapsresurs för beslutsfattare
• Möjliggöra samarbete kring viktiga ämnesområden som projektledning, licensiering, materialvetenskap och radiologisk kunskap
• Öka allmänhetens förståelse och ge yngre generationer insikter i kärnteknik, samtidigt som samhället får en mer balanserad syn på kärnkraftens fördelar.

Läs mer

Nordic Nuclear Energy ABs webbsida: https://www.nordicnuclearenergy.com/

Faktaruta: Copenhagen Atomics visar upp sig

Copenhagen Atomics avser att massframställa toriumdrivna reaktorer – i princip en om dagen – för att kunna sälja energi billigare än någon annan. På 9000 kvadratmeters fabriksyta ägnar man sig med full kraft åt att utveckla reaktorkomponenter. Ett par reaktorprototyper är redan byggda och den första riktiga reaktorn, där man avser att starta en kärnreaktion, ska tas i drift 2027 vid Paul Scherrer Institute (PSI), det schweiziska nationella kärnkraftslaboratoriet.

Vid en rundvandring förklarade Thomas Steenberg att cirka 10 procent av världens befolkning använder 90 procent av resurserna och för att världen ska kunna lämna de fossila bränslena krävs något som är billigt och som kan skaleras snabbt. Då lämpar sig serietillverkade, toriumdrivna reaktorer. Energin avses bli billigare än kol, vars användning tyvärr ökar alldeles för snabbt i världen.

En smältsaltreaktor drivs med grundämnet torium i form av ett salt, nämligen litium- och toriumfluorid, som omvandlar sig till uran-233, vilket i sin tur genomgår fission och frigör energi i form av värme. Fördelen med torium är att det är billigt, vilket kommer att möjliggöra lägre energipriser.[1] 

Det handlar mycket om att skapa korrosionsbeständiga material och detaljer som klarar av att pumpa, mäta och arbeta i 700 grader, med smält salt som rinner igenom dem. En del av arbetet går ut på att testa en prototypreaktor som inte innehåller torium, för man får inte ha kärnreaktioner i Danmark. Nästa prototypreaktor kommer visserligen att köras med torium, men med elektriskt uppvärmt salt för att prova principen, lämplig värmeisolering, provning av värmeväxlare etc.[2] 

Torium är avfall!

Men varför just torium? Torium är billigt, finns som avfallsprodukt lite varstans i Europa och behöver inte, som uran, köpas från Ryssland, Kina eller Kazakstan.

1. Torium är i sammanhanget nästan gratis. Det förekommer som avfall vid utvinning av andra metaller, till exempel hos LKAB i Kiruna och Sverige kan därför bli en stor leverantör. Bara i EU finns det ~60.000 ton torium  som ”bioprodukt” från utvinning av sällsynta jordartsmetaller. Det ligger torium och bara väntar, som ingen vill ha.
2. Den andra fördelen är att restprodukterna från toriumreaktorer endast behöver lagras i 300 år, jämfört med uranavfall som måste slutförvaras i hundratusentals år. Dessutom kan man använda utbränt kärnbränsle från konventionella kärnkraftverk i toriumreaktorer, vilket gör att även det gamla avfallet kommer till nytta.

3. Den tredje, i dagens värld mycket viktiga fördelen är att toriumreaktionen inte skapar plutonium, vilket annars skulle kunna användas i kärnvapen.

Serietillverkning sänker priset

För Copenhagen Atomics handlar allting om att tillverka en reaktor som kan massproduceras, helt enkelt för att massproduktion gör produkten billigare. En reaktor (”löken”) är inte särskilt stor, bara 2,5 meter i diameter och avses producera 100 megawatt termiskt, men genom att ställa många reaktorer bredvid varandra kan man producera gigawatt. Dessutom vinner man redundans, så att om en av dem skulle sluta fungera betyder det inte så mycket.

En mycket stor fördel är att man utöver själva reaktorblocken kan använda helt vanliga standardkomponenter, värmeväxlare, generatorer och turbiner.