Ledare - M, KD, L, SD = NY CHANS FÖR KÄRNKRAFTEN

Foto: Annika Örnberg /Vattenfall.

Den svenska energipolitiken har totalkraschat. Motstridiga uppgifter skapar oro. Förnybart eller fossilfritt? Vad gäller? Kärnkraft eller inte kärnkraft? När kommer elen inte räcka längre? En sak är i alla fall säker, efter Energiöverenskommelsens haveri, nu stundar nya tider i svensk energipolitik.

 

Det finns små möjligheter för gemene man och kvinna att förstå vad som pågår i svensk energipolitik. Utan tvekan rör det sig om ett demokratiskt fiasko. Politiker som styrt med makten framför ögonen och/eller drivits av en ideologi om nolltillväxt och kärnkraftsförnekelse har dribblat bort sig i ett energipolitiskt träsk. Nu vet de egentligen inte hur de skall ta sig ur röran. Kärnkraftsfyrklövern (M, SD, KD och L) kan dock vara räddningen för Sverige framtida energi-försörjning.

 

Allt såg länge så fint ut för kärnkraftsförnekarna och vindkraftsivrarna. Stora subventioner hade börjat delas ut till vindkraften som snabbt kom på fötter och påbörjade sitt segertåg över landet. Det var 2003 under Göran Perssons regering som det så kallade elcertifikatsystemet instiftades. Det gick bara ut på en enda sak, att ersätta kärnkraften med vindkraftsproducerad el. Alla vi elkonsumenter (ja, du också) har tvingats betala 4 öre/kWh på elräkningen för att sponsra en satsning på sol, vind, torv, vågkraft med mera (allt utom kärnkraft). Av dessa pengar tilldelades vindkraften ungefär en tredjedel. Resultatet har hittills blivit 100 miljarder kronor dyrare el, pengar som gått till kapitalägarnas fickor. De samhälleliga förlusterna ligger i 10-miljarders klassen.

 

Det statliga stödet till vindkraften skapade en energiform som blev ”politisk”. Ideologiskt smittad var den redan. Sol och vind skulle symbolisera ett annat samhälle, fritt från ständig jakt på tillväxt och konsumtion. Det var i denna åskådning
som den västerländska socialismen gifte sig med miljörörelsen i en till synes evig symbios. Vänstern
såg chansen att rubba vårt västerländska demokratiska och frihetsinriktade, kapitalistdrivna samhällsbygge genom att kidnappa energifrågan. Lyckades man stoppa kärnkraften så skulle detta samhällsprojekt skadas svårt på sikt och i ett
kommande energikaos skulle man kunna etablera sitt socialistiska styre alternativt ett lågenergisamhälle. Nyttiga idioter som centerpartister och socialdemokratin utanför den fackliga rörelsen hängde på. Kunde man stoppa kärnkraften låg vägen öppen framåt mot ett annat lågförbrukande samhälle eller för ett fortsatt maktinnehav. Inte ens det idag uppenbara faktum att kärnkraften egentligen är klimatets bästa vän har kunnat rubba detta. Hela gänget klamrade sig fast vid vindkraften och satte på sig skygglappar över ögonen och öronproppar i öronen för att slippa konfronteras med jobbiga fakta som kunde
rubba den världsbild man hade.

 

Mer utstuderade institutioner som till exempel den alarmistiska och tillväxtfientliga Romklubben attackerade tillväxten från ett ickesocialistiskt perspektiv. Här fann delar av det globala stor-
kapitalet och vänstern varandra, en kärleks-
relation som håller än idag. Svenske tidigare
M och KD politikern Anders Wijkman engagerade sig tidigt i kampen mot ”evig tillväxt” och är numera ordförande i Romklubben. Man kan säga att det var Romklubben som satte fart på de dystopiska prognoserna genom sin rapport Tillväxtens gränser från 1972. Där varnade man för jordens snara undergång genom extrem befolkningsökning och total brist på råvaror. 2030 skulle jorden ha 15 miljarder invånare, enligt Romklubben. (FN:s prognos för 2030 ligger idag på 9 miljarder invånare) Man lyckades skrämma upp många med dessa undergångsprofetior. Trots att man hade fel i det mesta har man fortfarande kunnat hålla en position som inflytelserik pessimistisk nolltillväxtpropagandist. Anders Wijkman har uttalat att parlamentarismen är för kortsiktig för att hejda miljöförstöringen. Vilket samhällssystem han önskade istället framgick inte. Likheten med dagens krav på en global diktatur för att rädda klimatet känns obehagligt slående.

 

Dock bör det framhållas att vindkraften är en avfalls- och utsläppsfri potentiell energikälla med förtjänster. Inte minst bör man framhålla energiformens oberoende av importerat bränsle som en dag kan få stor betydelse för Sverige. En rimlig andel vindkraft i vår energimix är bara positivt. Politikernas överdrivna kramande av vindkraften och de generösa bidragen har, som det ofta blir, dock skapat en vindkraftsbransch som själva kraftslaget egentligen inte förtjänar med ofta intoleranta och ideologiskt inriktade företrädare. Man vänjer sig snabbt vid subventioner. Man blir beroende och är beredd att försvara dem till varje pris. Allt som hotar måste bekämpas. Man motsätter sig naturligtvis att andra energislag som kärnkraften skall få några subventioner. Vindkraftsindustrins branschorganisationer har redan visat rädsla nu när kärnkraftsförespråkare har flyttat fram sina positioner. Den lömska formuleringen i Energiöverenskommelsen från 2016 om ”förnybart” (och inte ”fossilfritt”) kom plötsligt upp till debatt under hösten 2019. Nu när allt fler har börjat studera innehållet i Energiöverenskommelsen har det blottlagts att ett 100 procent förnybart energisystem i Sverige bara är ett mål och inte ett beslut. Energiöverenskommelsen slår samtidigt fast tydligt att det är helt okej att använda kärnkraft bortom 2040 och öppnar även dörren för nya kärnkraftreaktorer. Detta har emellertid inte beaktats vare sig i debatt eller handling från regeringen. Reaktionerna från vindkraftsintressena lät inte vänta på sig när M och KD först hotade att lämna överenskommelsen och sedan gjorde slag i saken den 10 december 2019. Skälet till avhoppen är att M och KD inte fick något gehör för frågan om att byta ut ”förnybart mot fossilfritt”. Båda partierna vill säkra kärnkraften långsiktigt. Det handlar om att ta ansvar för Sveriges energiförsörjning. Bara vindkraft och vattenkraft skulle vara en katastrof. M och KD delar denna syn med SD och L. Det innebär att en helt annan energipolitik med klar inriktning på kärnkraft kan erhålla riksdagsmajoritet vid ett kommande val. En skakande upptäckt för Ygeman och Löfven med flera.

 

2003 och för lång tid framåt hade man alltså säkrat finansieringen av vindkraftssatsningen. Vindkraften skulle nu ta över all elproduktion utöver vattenkraften. Den skulle tillhandahålla ren, robust och ständigt förnybar kraft. Inget om att det rörde sig om en intermittent, frekvensinstabil, leveransosäker energikälla behäftad med kort livslängd, låg effektivitet, landskapsförstöring (Varje vindkraftverk av normalstorlek kräver en areal på 0,25 kvadratkilometer, Tyskland har redan fyllt två och ett halvt Blekinge med sina 32 000 vindkraftverk), driftsproblem, haverier med mera. Det var bara att köra på. Idag känns den gigantiska vindkraftsutbyggnaden ostoppbar, men vi har
lärt oss att luften fort kan gå ur bubblor.

 

 1998, i samband med nedstängningen av Barsebäcks reaktor 1 1999 (reaktor 2 stängdes 2005) instiftades Statens Energimyndighet, allmänt kallad Energimyndigheten. Trots det auktoritära namnet var och är Energimyndigheten ingenting annat än rätt och slätt Miljöpartiet. Inte nog med att man plockade av elkonsumenterna (Dig!) pengar för att skapa vindkraftsboomen genom de jättelika bidragen till själva byggandet av vindkraften, nu gick nya miljarder till att bygga in denna energiforms förträfflighet och nödvändigheten av den i beslutfattares och befolkningens hjärnor genom öppen miljöpartistisk ”information” och generös tilldelning av forskningsmedel till de förnybara idéerna och projekten. Kärnkraften har aldrig haft någon roll här, den har helt negligerats. Man skriver själv öppet, utan minsta ansats att dölja det, att man är helt inriktad på att driva fram det hundra procent förnybara energisystemet. Direktiven till Energimyndigheten, som numera håller till i Eskilstuna med alla sina 350 anställda, talar dock bara om hållbarhet. Man har på eget bevåg underlåtit att främja och verka för en för Sverige och klimatet nödvändig kärnkraftsutveckling. 

 

Kärnkraftsförnekaren och vindkraftskramaren Anders Ygeman är ansvarigt statsråd för Energi-
myndigheten. Resten kan du räkna ut själv. Den tydliga inriktningen mot förnyelsebara energislag har också hela tiden skett med stöd av alla de aningslösa regeringar som suttit sedan 2003. En regering kan naturligtvis lägga in nya direktiv till en myndighet alternativt avskaffa den, men inget sådant har hänt under alla dessa år. Ingen har egentligen brytt sig förrän nu. Energimyndigheten måste nu avvecklas, så fort som möjligt. De personer som arbetar där har valts ut och ”programmerats” så grundligt att de aldrig skulle kunna arbeta med nya mer kärnkraftsinriktade projekt.

 

Man borde naturligtvis ha initierat forskning på de löftesrika mindre SMR-reaktorerna, som bland annat Kanada satsar på, utveckling av och en prototypstudie på nästa generations kärnkraft, GEN IV i syfte att bygga en försöksreaktor. De svenska forskare som arbetar med att utveckla en blykyld kärnreaktor, det så kallade Blykalla-projektet, borde nu få allt stöd och medel för att lyckas med denna spännande satsning. Den skulle vi gärna se utvecklas och kommersialiseras i Sverige.

 

Det var alltså under 2019 som vindkraftsbubblan till slut sprack och slutgiltigt punkterades på Nobel-
dagen när M och KD meddelade att man kliver av Energiöverenskommelsen. Plötsligt insåg politikerna i Moderaterna och Kristdemokraterna att de lockats in i överenskommelsen utan att förstå att den skulle utnyttjas så överväldigande för de förnybara alternativen och inte alls för kärnkraften. Man var på väg mot det helt vindkraftsdrivna Sverige. Liberalerna
och Sverigedemokraterna hade fattat misstanke mot överenskommelsen på en gång 2016 och ställt sig utanför. V hade gjort likadant med hänvisning till att man inte förbjöd kärnkraften. Samtidigt har Vattenfall börjat svänga och talar nu om möjlig-
heten att köra sina kärnkraftverk ännu längre än planerat, bortom 2040. Att bygga nya reaktorer vågade man dock inte plädera för, fortfarande fungerar den ”mentala korruptionen” så pass bra att man avstod från detta. Uniper med finska Fortum som ny storägare med planer på att ta över helt, äger Oskarshamns kärnkraftverk och kan tänka sig att köra den kvarvarande reaktorn till 2065. VD Pekka Lundmark öppnar även för ny kärnkraft och har bland annat förklarat att han ser en ny möjlighet i framtiden med små modulära kärnreaktorer.

 

Det finns uppenbara likheter mellan invandringsfrågan och energifrågan. Det kommer naturligtvis stå klart med tiden att hela denna jättelika vindkraftssatsning egentligen varit och är helt onödig och inte heller till någon nytta för klimatet, snarare tvärtom. Varför ställa om energisystemet när det redan är fossilfritt? På samma sätt som med den extremt stora invandringen
till Sverige är energiomställningen mot helt förnybart ett politiskt projekt eller experiment med befolkningen som gisslan. Hade befolkningen i Sverige fått klart för sig vad det skulle innebära i form av framtida skyhöga elpriser och förbud att ladda och använda elbilen och köksmaskinerna kalla vinterdagar när det inte blåser, hade man naturligtvis inte ställt upp på experi-
mentet med förnyelsebart. Här har politikerna mörkat och svikit och inte gett den fulla bilden. Media har inte tagit något genomgripande ansvar för att upplysa befolkningen om denna viktiga framtidsfråga. Spridda röster finns naturligtvis, men de förslår inte långt. Närings-livet har i stort avstått från att tydligt förklara riskerna med ett helt vindkraftsdrivet Sverige. Man har vädrat nya inkomstmöjligheter i den hållbara och förnybara ekonomin och nog inte sett det som sitt ansvar att ingripa.

 

Väljarna har nu allt mer börjat förstå riskerna med det politiska energiexperimentet, allt fungerade ju bra för 25 år sedan. Varför stänga ner 6 fungerande kärnreaktorer? Hade de fått köra på hade vi inte haft någon elbrist och vi hade sparat enorma belopp som vindkraftsutbyggnaden lagt slag på.

Plötsligt blev allt uppenbart. Därför är det med optimism vi ser an framtiden.         

 

John Hardwick