Nu har tyskarna börjat spränga kärnkraftverk i luften. Ja, åtminstone kyltornen. Det första att drabbas av detta öde var kärnkraftverket Gundremmingen i södra Tyskland. Detta firades av kärnkraftsmotståndare och en del politiker som ett stort steg mot ett ”atomfritt” Tyskland.
Vad har man istället? Ingenting, mer än en del återstartade kolkraftverk och en dröm om, ja vad? Det så skickligt myntade ordet ”Dunkelflaute” som i ett svep beskriver de dagar när solen inte skiner och det samtidigt är vindstilla beskriver situationen på ett utomordentligt sätt. Som man mycket riktigt påpekar spelar det ingen roll hur många backup-batterier man har om det inte finns något att fylla på dem med.
I denna närmast dystopiska verklighet lämnar kemiindustrin landet till förmån för länder där energin är billigare. Bilindustrin är på fallrepet på grund av en hämningslös konkurrens från Kina. Maskinindustrin, denna tyska stolthet, kan inte längre konkurrera med kinesiska företag som till stora delar nu kopierat de tyska produkterna. Bitterheten är stor, man inser att till och med att tyskt kärnkraftskunnande används utanför landets gränser.
Vissa tecken på mental återhämtning börjar emellertid skönjas. I Berlin pratas det faktiskt om ny kärnkraft. Inte den gamla sorten som man börjat spränga i bitar utan SMRer. Känns detta igen? Liksom i Sverige tycks en kärnkraftrenässans bara vara möjlig om den ackompanjeras av en rättfärdighetens slöja: ”Nej, vi har inte ändrat oss, vi ställer oss bakom en helt ny form av kärnkraft som är mycket bättre än den gamla.”
För en vecka sedan var jag på ett svensk-danskt möte om ny kärnkraft. I Danmark finns det numera flera företag som arbetar på nya reaktormodeller. Jag berättade för några av deltagarna om mitt förflutna, inte minst att jag en gång i tiden arbetat på Barsebäcksverket. En av de närvarande danskarna kom fram till mig och bad om ursäkt för att Danmark hade lyckats att stänga Barsebäck eller åtminstone bidragit till det. Jag kunde inte låta bli att småle och tröstade den sympatiske dansken med att den svenska energipolitiken har sedan 1979-talet varit en lång buffé av förbud, ideologi, besserwissrande och ren och skär idioti.
Att Tyskland överväger en helomvändning i sin Energiewende och Sverige börjar bygga nya reaktorer bara ett par år efter att man lade ner existerande är ett bevis för att vansinnet tilläts alldeles för länge.
Nu har alltså kärnkraften gått hela varvet runt. Från att ha varit en framtidsvisande teknologi till att bli en hatad och ständigt nedläggningshotad industri och nu igen något som man inser behövs och som för med sig många fördelar och få nackdelar. En verkligt cirkulär ekonomi.
Den energiknapphet som Tyskland lever med kommer att straffa dem hårt på olika sätt: Inflation, arbetslöshet och instabil energiförsörjning. Tänk om vi inte hade följt dem i fotspåren, då hade vi kunnat locka en del av den tyska industrin till Sverige.
Sven Olof Andersson Hederoth
