Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) nationella strålsäkerhets och forskningsdagar i oktober 2023 var synnerligen välbesökta. Över 300 representanter från stat, kommun, myndigheter, forskning och högskolor såväl som privata säkerhetsföretag grillade föredragshållarna.
Av: Jörgen Städje
Det är omöjligt att redogöra för den enorma mängd ämnen som togs upp, men man kan som exempel nämna allt nytt som skett hos SSM, forskningsbidrag som delats ut, hur regeringen tänker kring kärnkraft och strålsäkerhet i Sverige, hur elsystemet kommer att drabbas av den ökande elektrifieringen och slutligen hur det egentligen står till med ansökningar om att få bygga de nya kärnkraftverk vi så väl behöver. Flera talare framhöll att vi inte har mycket tid kvar om Europa och världen ska bli fossilfria fram till 2050.
Svaret är ett undvikande ”kanske”. Ännu har inga ansökningar kommit in (oktober 2023) och man tror inte att det kommer några förrän tidigast år 2025. Vad håller emot? Huvudsakligen den statliga byråkratin, reglerna om att det får finnas högst tio reaktorer och problemen med placeringsorterna. Begreppet ”ansökan” är inte heller klart definierat ännu, vad gäller teknik, byggnadsmetoder och reaktortyper.
MTO Säkerhet AB föredrog om hur ledarskap och säkerhetskultur är under förändring vid svenska kärnkraftverk.
Ytterligare ett problem (eller en möjlighet) för SMR-reaktorer är att man kan låta en organisation sköta driften av flera reaktorer samtidigt från ett enda kontrollrum, i något man kallar OaaS, Operating as a Service, som åtminstone är ett alternativ för Fortum, men som kommer att kräva nya tillståndsförfaranden.
Tidöpartierna pratar om att eliminera mycket av byråkratin, bland annat maxgränsen på tio reaktorer, men ännu är det ett ”vänta och se”.
Alla föredragshållare var överens om att det kommer att krävas en ökad årsproduktion på 200 terawattimmar fossilfri el inom cirka 15 år om elektrifieringen ska bli av som tänkt. För detta är SMR-reaktorer fördelaktiga eftersom de kan placeras nära förbrukarna och inte kommer att kräva så omfattande utbyggnad av elnätet som man först tänkte sig. Kommer det inga nya reaktorer, har de befintliga reaktorerna dött ut omkring år 2050, om inte projekt med drifttidsförlängning kan lyckas.
Fortum, Vattenfall och Kärnfull har inte kommit lägre än till förstudier. ”Förstudie” är ordet för dagen och ingen är ännu säker på affärsnyttan med utbyggnad av kärnkraften.
Energimyndigheten drog förutsättningarna för svensk kärnkraft (se bild ”Kärnkraftens livscykel”). Tyvärr är allt för många europeiska kärnkraftverk beroende av uran från Ryssland och nya källor måste hittas. I Sverige är det i dag förbjudet att bryta uran. Förbudet grundar sig i ”den omfattande miljöpåverkan utbrytnings-processen riskerar att medföra”. Alla fyra partier till höger vill häva det formella förbudet mot uranbrytning, men liberalerna håller emot.
Förmodligen kan uranbrytning ändå bli möjlig i Sverige. Tyvärr räcker det inte bara med att gräva upp uranet, utan det måste anrikas också, för att bli till bränsle. Westinghouse har en bränslefabrik i Västerås, som producerar 900 ton uranoxid per år och förser 30 reaktorer och förmodligen borde bränsle kunna anrikas vid Ringhals. I vilket fall som helst ska strålsäkerheten beaktas i varje moment.
Avfallshanteringen är också något som kräver långa tillståndsprocesser, samtidigt som protesterna och desinformationen sprider sig i alla medier. Svenska media har ett svårt problem med lågutbildade journalister som litar för mycket på Youtube och för lite på vetenskapen.
Paneldebatt
Vem ska utveckla och konstruera den svenska energiinfrastrukturen i framtiden? Kompetensförsörjningen framöver visade sig vara ett stort och beklagligtvis välkänt problem. Kärnteknik- sektorn växer hel tiden och Sverige tros behöva cirka 10 000 nya civilingenjörer framöver.
Universiteten menar att om man vill göra något åt klimatutmaningen ska man bli civilingenjör. Problemet är dock att allt för många studenter faller ifrån innan utbildningen är klar (se bild
”EU Forskningsfinansiering”).
Göteborgs Universitets representant berättade att man till exempel tar in dubbelt så många stu-denter som behövs, eftersom hälften slutar efter ett tag. Ytterligare ett problem med utbildningen av nya civilingenjörer inom kärnteknikområdet är att de flesta kompetenta lärare i ämnet håller på att bli för gamla och snart avgår med pension. Samtidigt har universiteten svårt att rekrytera nya lärare. På något sätt är strålsäkerhet och kärnkraft inte särskilt ”sexigt” och särskilt inte om man talar om kärnkraftens hotande avveckling, samtidigt som det behövs betydligt flera sakkunniga inom ämnet strålsäkerhet.
Ytterligare ett problem är att det inte finns några forskningsreaktorer. Sverige och Finland hade sådana, men nu är det Slovenien och Tjeckien som gäller. Givetvis hade det varit betydligt dyrare att ha sådana reaktorer i Sverige, men det hade gjort utbildningen mera attraktiv i den brist på kompetens som vi nu upplever.
Desinformation
Alla ska naturligtvis få säga sin åsikt om strålning, men under en tillställning som Strålsäkerhetdagarna bör åsikten lämpligtvis vara baserad på vetenskapliga fakta. Ett antal strålrädda foliehattar smög om kring i lokalerna och lade ut sin propagandaskrift, med rubriker som ”Solstorm hotar ge tusentals härdsmältor”, rädsla för avlyssning, 5G mm. Om inte annat visar detta på det stora behovet av att sprida information om strålsäkerhet i befolkningen. En av dem ställde en foliehattsfråga under en debatt, men blev omedelbart utbuad av en stönande publik, som visste bättre.
Forskningspresentationer
Det pågår alldeles klart en hel del högoktanig forskning i strålsäkerhetsfrågor på svenska universitet och högskolor. Detta redovisades under eftermiddagarnas forskningspresentationer. Dessa höjde sig milsvitt, rent vetenskapligt, över förmiddagarnas allmänna, politiska debatter.
Åhörarna fick se mycket statistik och simulationer, men mycket är osäkert. Det handlar om att förutsäga driftproblem under en tidsrymd på 80 år, exempelvis hur befintliga betonginne-slutningar påverkats av 20 års drift och av detta dra slutsatser för 50 år framåt. Har betongen dragit åt sig vatten? Hur har armeringen påver-kats? Men det är väl det vi har civilingenjörer till?
Man fick sig till livs forskning och framsteg från vitt skilda organisationer, som SMHI, Risk Pilot, Energiforsk, Kiwa, Kungliga Tekniska Högskolan, Lunds Tekniska Högskola, Chalmers, Stockholms – Göteborgs – Lunds – Linköpings – Uppsala – Umeå universitet och Naturhistoriska museet. Ämnena som avhandlades, föll inom områdena reaktorsäkerhet, strålskydd, konstruktion och material, nukleär icke- spridning, svåra haverier och haverikemi och så det allestädes närvarande avfallet.
Avslutning
Problemet kvarstår: Sverige måste skaffa fram ~200 terawattimmar per år fram till år 2050, men de befintliga reaktorerna har i stort sett dött ut till dess och i praktiken finns inga nya ansökningar om utbyggnad. Byråkratin som håller emot, måste besegras till varje pris.
Efterspel
Den 2 november meddelade regeringen att man skulle tillsätta ytterligare en utredning om att minska byråkratin för att förkorta prövnings- tiderna för ansökningar om att få bygga nya kärnkraftverk. Man kallar det för ”snabbspår”. Vi får se om det hjälper.
