Den svenska kärnkraften byggdes till stor del av Vattenfall som var, och fortfarande är, ett helstatligt företag. Den andra stora aktören, Sydkraft i Malmö, var visserligenett privat aktiebolag och noterat på Stockholmsbörsen, men majoritetsägt av ett antal sydsvenska kommuner.
Av: Sven Olof Andersson Hederoth
De märkliga turerna kring kärn kraftsnedläggningarna under den förra regeringens tid har det pratats mycket om. Miljöpartiet står fast vid sin tro att det var "marknaden" som avgjorde saken. Att man genom att höja punktskatten på kärnkraftsel till en sådan nivå att skatten utgjorde en tredjedel av kostnadsmassan i kärnkraftsföretagen och därmed blev reaktorerna olönsamma vill man inte längre kännas vid. Att man inte gjort någon form av konsekvensanalys står klart, inte minst har Riksrevisionen uppmärksammat detta.
Under alliansregeringen (2006-2014) planerades en femte och kanske till och med en sjätte reaktor i Ring hals. Långt gångna planer fanns framme men sköts sedan i sank efter maktskiftet 2014. Det som hade kunnat öka Sveriges (och inte minst Sydsveriges) elbalans med kanske 3000 MW blev istället en reduktion om 1800 MW. Med dessa beslut försämrade man alltså Sveriges elförsörjning med 4800 MW installerad effekt.
Nu, efter en el kris som mycket väl kan komma att upprepas, börjar man återigen tala om att bygga ny kärnkraft. Alldeles bortsett från vansinnet och det uppenbara slöseriet uppstår en annan fråga: Vem ska finansiera nästa kärnkraftverk i Sverige?
Vad krävs? Långsiktighet, politisk, ekonomisk och juridisk stabilitet, en regulatorisk omgivning som gör det möjligt att planera såväl tid som kostnader för de krav som regering och myndigheter ställer. Helt enkelt att om man investerar 80 miljarder eller vad det nu kan kosta, vill man inte löpa risken att staten förändrar förutsättningarna under resans gång så att man inte får en chans att tjäna tillbaka investeringarna. Det känns inte som om Sverige uppfyller de här kraven i någon större omfattning.
En privat investerare som betraktar de senaste tio årens kaos i svensk energipolitik blir inte imponerad. Förutsättningarna verkar kunna förändras mycket snabbt efter ett maktskifte. En fallande krona och höga räntor ökar inte aptiten. Till detta kommer kraftigt varierande elpriser efter den mycket omfattande utbyggnaden av vindkraft som gjort priserna väderberoende och mycket svåra att uppskatta.
Slutsatsen är att en statlig intervention är absolut nödvändig för att ny baskraft ska kunna byggas i Sverige. Det naturliga är att Vattenfall bygger nya med lånade pengar med statliga garantier i bakgrunden. Frågan är hur man skulle handskas med privata investerar som står i dörröppningen och tvekar. Någon form av statliga lånegarantier kanske?
Hur man än vänder och vrider på problemet står det klart att staten kommer att tvingas in i finansieringen av by baskraft. Som vanligt blir det skattebetalarna som kommer att stå för riskerna.