I snart 40 år har klimatet varit en av de stora samhällsfrågorna. Klimatet smög sig in i skolsalar, styrelserum, riksdag, kommuner, ja överallt. Man har skrämt oss med att koldioxidutsläppen skulle innebära jordens snara undergång. Receptet var lika enkelt som förklaringen. Alla vi människor i den rika delen av världen, var skyldiga och lösningen var att sluta använda fossila bränslen. Enkelt, men ändå svårt. Den som skrek högst fick mest uppmärksamhet. Även fullständigt löjeväckande påstående om att ”om vi inte gör något kommer jorden att gå under inom fem år” accepterades av löpsedelspressen som en korrekt framtidsförutsägelse.
Undergångsscenarier är inget nytt men klimatfrågan får nog ändå anses ha en särställning. I en krönika i The Spectator den 8 december skriver Matt Ridley att ” Predicting the eco-apocalypse has always been a profitable business, spawning subsidies, salaries, consulting fees, air miles, best-sellers and research grants. […] no scare grew as big or lasted as long as global warming.”
Att Sverige skulle ha ledartröjan i klimatåtgärdernas stora tävling för klimatministrar var självklart för många politiker, oklart varför.
COP 30-mötet i Brasilien, med 56 000 delegater, verkar ha misslyckats med att komma överens om någonting alls. I Europa har man tagit tillbaka beslutet om att förbjuda bensin- och dieselbilar från 2035. I Sverige har man räknat om den svenska skogens koldioxidupptagande förmåga och därmed är Sverige koldioxidneutralt. Redan nu!
Den grundläggande vetenskapen må vara riktig, det som ligger bakom förändringarna i synsätt är istället insikten om att det inte alls är så bråttom som man velat göra gällande och att konsekvenserna av något högre temperaturer inte är så förödande som man hävdat. En ny och uppfriskande nivå på realism kan skönjas. Oljebolagen har återgått till att vara just oljebolag, Australien vill inte längre vara värd för nästa års klimatkonferens. Bill Gates har stängt sitt kontor för klimatfilantropi.
Någonstans på vägen glömde vi att just fossila bränslen är det som gett upphov till den moderna välfärdsstaten. Kol och olja och senare även naturgas drev den industriella revolutionen framåt. De enorma effektivitetsökningar som tillgång på billig och tillförlitlig energi medförde har gjort bostäder, transportmedel och konsumentprodukter överkomliga för i stort sett alla medborgare i dessa länder. Fortfarande idag är mer än 80% av den energi vi människor använder fossil.
Den europeiska industrin har urholkats av EU’s iver att vara ett föredöme i klimatfrågan. Tyskland med sitt Energiewende har redan stora problem med höga energikostnader och konfronteras därför med problem i bland annat den mycket viktiga kemiindustrin. BASF till exempel förlägger en allt större andel av sin produktion utanför EU. I bilindustrin har Volkswagen annonserat att man tvingas lägga ner fabriker och säga upp medarbetare, för första gången i företagets historia. Detsamma gäller för Stellantis i Frankrike och Italien där stora delar av verksamheten hänger på repet. Läkemedelsindustrin står inför stora utmaningar med tariffer och andra handelshinder, men även svårhanterade myndighetskrav.
Europa har därmed förlorat i konkurrenskraft till såväl USA som Kina. EU måste rulla tillbaka den intensiva regleringsentusiasm som kännetecknat maktutövningen från myndigheter och politiker de senaste åren. Europa (och Sverige) är bra på innovation och entreprenörskap och får inte kvävas. Byråkrati, regler och lagkrav urholkar inte bara välstånd och pensioner, det försämrar också Europas förmåga att handskas med miljö, livsmedelssäkerhet och försvar, för att nämna bara ett par områden som påverkas.
Det brådskar dessutom. De senaste 15 åren har EUs och USAs BNP vuxit med 21% och 72% respektive. Denna iögonfallande skillnad har flera orsaker. Inga stora techföretag är baserade i Europa, man har fattat katastrofala beslut kring energi och försvarsindustrin försattes under lång tid i dvala. Samtidigt har amerikanska företag tjänat enorma pengar i alla dessa sektorer.
I Sverige har själva antagandet att klimatet kräver en ”omställning” orsakat stora kostnader. Den snabba utbyggnaden av vindkraft har förorsakat stora investeringar i eldistributionen, vilket vi alla nu får betala dyrt för inte minst via elräkningarnas nätverksavgifter. Stålverk som skulle bli koldioxidfria med vätgas som inte finns har redan slukat stora pengar. Northvolt gjorde konkurs.
Kan vi nu glädja oss åt att Sverige är klimatneutralt och återgå till business as usual? Kanske, kanske inte.
Sven Olof Andersson Hederoth
