Kärnkraftverket i Olkiluoto inför en ny hanteringsmetod för en del av det avfall som uppstår i samband med drift och underhåll. Det så kallade serviceavfallet – bland annat skyddsplaster, handskar och engångsoveraller – ska framöver förbrännas vid kraftvärmeverket Rauman Biovoima i Raumo, bara kilometer från tätbebyggelse.
Enligt ett meddelande från Teollisuuden Voima (TVO), som driver kärnkraftverket, rör det sig om tiotals kubikmeter avfall per år. Den tidigare metoden har varit att gräva ned avfallet i marken som lågaktivt avfall, en process som både varit kostsam och inneburit att material som kunnat återvinnas genom energiutvinning i stället permanent placerats i slutförvar.
Den nya rutinen har godkänts av Strålsäkerhetscentralen STUK och uppges ligga inom ramen för gällande regler.
Myndighet: Avfallet ”i praktiken utan mätbar strålning”
STUK betonar att avfallet visserligen klassificeras som radioaktivt i utgångsläget på grund av sitt ursprung, men att det får undantas från strålövervakning efter mätningar som visar att aktiviteten ligger under fastställda gränsvärden.
TVO beskriver processen som helt säker.
— ”Det är hundraprocentigt säkert, och avfallet avger i praktiken ingen joniserande strålning alls,” uppger bolaget.
Samtidigt framhåller myndigheten att undantag från strålövervakning sker efter tekniska mätningar och inte enbart utifrån avfallets typ. Det innebär att allt avfall måste genomgå individuell kontroll.
För Rauman Biovoima krävs inga investeringar eller förändringar i anläggningen. Endast sorteringen vid Olkiluoto ändras något för att säkerställa att avfallet som skickas till förbränning uppfyller kraven.
Närhet till bostäder väcker frågor
Även om avfallet bedöms vara extremt lågaktivt innebär beslutet att kärnavfall – om än i mycket liten mängd och med låg aktivitet – nu bränns i direkt anslutning till staden Raumo. Det är en ovanlig modell internationellt och kan väcka debatt om transparens och riskbedömning.
Frågor som lyfts av kritiker i branschen gäller bland annat:
— Hur de faktiska strålningsnivåerna kontrolleras över tid i takt med större avfallsmängder.
— Om modellen cementerar ett beroende av förbränning snarare än att minska avfallsmängder vid källan.
— Hur närboende informeras och vilken insyn som ges i de mätdata som ligger till grund för godkännandet.
STUK understryker att avfallet som förbränns inte längre klassas som radioaktivt enligt lag. Men eftersom materialet ändå härstammar från kärnkraftsdrift innebär beslutet ett steg bort från den traditionella principen att allt kärntekniskt avfall ska slutförvaras under kontrollerade förhållanden.
Ekonomiska skäl bakom förändringen
Enligt TVO är förbränning den mest kostnadseffektiva metoden. Den tidigare slutförvaringen har både förbrukat utrymme i anläggningens avfallsdepå och inneburit högre behandlingskostnader.
Förbränningen bidrar även till el- och värmeproduktion lokalt, vilket enligt bolaget är ett bättre resursutnyttjande än nedgrävning. Det ekonomiska motivet är tydligt: att minska driftskostnaderna i ett skede när kärnkraftsindustrin står inför omfattande moderniseringsprojekt och ökade regulatoriska krav.
Samtidigt varnar experter för att ekonomiska incitament inte får tränga undan långsiktiga säkerhetsprinciper.
Fakta:
— Avfallet består av skyddsmaterial och kläder från drift och underhåll.
— STUK har godkänt modellen efter mätningar som visar låg strålning.
— Tiotals kubikmeter avfall per år ska förbrännas i Raumo.
— Förbränningen kräver inga tekniska ändringar i anläggningen.
— Slutförvaring i mark var tidigare standardmetoden.
