Frågan om vem som ska bära de finansiella riskerna i storskaliga vätgasprojekt stod i centrum under konferensen Investing in Hydrogen 2025 i London. Talare från både industri och energibolag framhöll att varken regeringar eller företag ensamma kan axla ansvaret.
Gröna vätgasprojekt har länge kritiserats för sitt beroende av offentliga subventioner. Utvecklingen av stora anläggningar har krävt betydande ekonomiskt stöd, vilket lett till farhågor om en bransch som inte klarar sig utan skattemedel.
Subventioner som startmotor – inte livslångt stöd
En av dem som underströk vikten av att se subventioner som en kortsiktig lösning var Hans Olav Raen, vd för Yara Clean Ammonia.
– Subvention för mig, det måste bara vara som startbränsle i början, inte ett långsiktigt stöd. Det kommer aldrig att fungera, och det ska aldrig fungera. I början måste det vara en riktad subvention, sade han enligt konferensen.
Han lyfte fram företagets 24 megawatt stora vätgas- och ammoniakanläggning i Norge, som blev möjlig genom ett leveransavtal med en svensk lantbrukskooperation och ett statligt bidrag på 283 miljoner norska kronor. Kombinationen av offentligt stöd och villiga kunder gjorde projektet genomförbart, men Raen betonade att en långvarig beroendeställning av subventioner vore ohållbar.
Riskerna måste delas
En återkommande poäng under diskussionerna var att riskhantering i gröna vätgasprojekt är särskilt komplicerad. Riskerna sträcker sig från tillgången på förnybar energi till leverantörskedjor, tekniklösningar och avtalen med köpare. Till detta kommer osäkerheter i hur stödsystem från regeringar utformas.
Steve Boughton, chef för RWE:s vätgasutveckling i Storbritannien, påpekade att även de enklaste projekten innebär hög risk.
– Även med de enklaste projekten är riskhantering ganska komplex, särskilt med de osäkerheter som fortfarande finns i den här nya teknologin, sade han.
Charlotte Roule, vd för Storengy och vice ordförande för vätgas vid Engie, betonade att balansen mellan aktörerna är avgörande.
– Vi bör inte ha regeringen eller någon offentlig part i projektet som väntar på att industrin ska ta hela risken, och omvänt kan inte industrin förvänta sig allt från regeringen, sade hon.
Konkurrensutsatt bransch med press på kostnader
Enligt Boughton måste tre parter alltid mötas i projekten – staten, industrin och de slutliga köparna. Var och en av dessa har skilda utmaningar.
– Regeringar har begränsade resurser, köpare söker optimala och ekonomiskt rimliga lösningar för avkarbonisering, och producenter har utmaningar i att övertyga sina aktieägare om att risknivån är acceptabel för stora investeringar, sade han.
Han tillade att det krävs gemensamma lösningar för att få igång de första projekten. En särskilt känslig fråga gäller likviditetsrisken – att kunderna i slutänden kanske inte köper den producerade vätgasen.
– Den hjälp vi kan få inom utformningen av avtal för lågutsläppsvätgas med staten, om det är ett intäktsbaserat system, skulle vara mycket värdefull, sade Boughton.
Att balansera risker mellan industri, köpare och regering framstår därmed som en av de mest avgörande frågorna för att gröna vätgasprojekt ska kunna lämna planeringsstadiet och bli verklighet. Diskussionerna i London visade tydligt att en gemensam modell krävs för att branschen ska kunna växa och samtidigt möta både investerarnas och politikens krav.
Källa: Investing in Hydrogen Conference 2025, London
