Energipolitiken har under ett antal decennier präglats av energikommissioner
som inte lett till uppföljningsbara slutsatser. Dagens störtsta politiska fråga, klimatkrisen,
är direkt kopplad till världens energiproduktion.
Sverige är internationellt känt för att vara det land som lyckats bäst med en omställning av sin energiproduktion från fossilberoende till ett nästan växthusgasfritt system genom en satsning på kärnkraft, till största delen egenutvecklad, men med amerikanska förebilder. Sverige blev det mest framgångsrika landet i historien på att bygga ut fossilfri elproduktion och kan därmed visa vägen för hur klimatfrågan kan hanteras. På mycket kort tid byggde vi tolv kärnreaktorer varav åtta i dag står för 40 procent av landets elproduktion. Två reaktorer i Barsebäck lades ned på oklara grunder, två i Oskarshamn är under avveckling, likaså på oklara grunder. Inget annat land har på så kort tid lyckats bygga säker kärnraftsel med Vattanfall och andra stora kraftföretag i spetsen. Vattenfall var internationellt väl-
renommerat – var före bolagiseringen både energimyndighet , elproducent och ansvarigt för storkraftnätet.
Så vad händer i dag och sedan länge? Jo, som industriledaren Percy Barnevik sa för ca tjugo år sen: ”Problemet för den svenska energipolitiken är att så snabbt som möjligt bryta ned världens bästa elenergisystem”.
Man spelar fortfarande roulette med energisystemet och förlitar sig på tekniska lösningar som ännu inte realiserats .
Här är de mest uppenbara bristerna:
• Effektbrist råder i Sydsverige och Stockholmsområdet. Industrier i Sydsverige kan inte ta beslut om utbyggnader iavsaknad av förhandsbesked om leverans av elenergi. Liknande förhållanden råder i Stockholms-området som kan hindra fortsatt utbyggnad av industrier och infrastruktur. Skåne har redan gått miste om industriinvesteringar i miljardklassen. Centerpartiet tycks ha gripits av dåligt samvete i energifrågan och har genom sin energipolitiske talesperson, Rickard Nordin, ryckt ut med ett lappa och lagakoncept. Det är sannerligen "en fråga om politisk vilja"som Nordin säger – dock inte i centerpartistisk tappning, vilket bland annat innebär omfördelning av elenergi genom
länsstyrelsernas försorg – alltså ren planhushållning. C säger sig också värna om kundernas plånbok men förtiger samtidigt de oerhörda kostnader som orsakats energimarknaden genom kärnkraftmotstånd och "ideologiskt sabotage" i återkommande energikommissioner.
Energiminister Anders Ygeman bagatelliserar bristfrågan, som han anser beror på lokal effektbrist i Skåne och kan lösas genom minskad export – alltså en kortsiktig lösning medan Helene Hellmark Knutsson (S), vice ordförande i Näringsutskottet, menar att ”elbristen präglas av alarmism". Svenskt Näringsliv räknar med en ökning av elbehovet med 60 procent till 2045. Ambitionen att lösa långsiktiga behov med blocköverskridande överenskommelser är som bortblåst till förmån för att kortsiktigt hålla ihop regeringsunderlaget".
• Kolossal genomförd och fortsatt utbyggnad av oplanerbar vindkraftproduktion/solkraft på väg utan att en plan för hur ersättning skall ske när det inte blåser eller solen inte skiner. Det finns i dag inget allmänt tillgängligt eller ekonomiskt rimligt sätt att lagra energin till dess den behövs.
• Instabilitet i elsystemet pga för stor andel oplanerbar vindkraftproduktion äventyrar också elens frekvenstabilitet, vilket kan leda
till stora skador i frekvensberoende industri.
• Svenska Kraftnät, SVK, med ansvar för stam-nätet för eldistribution, har som planeringsförutsättning uppenbarligen politiskt dikterad att kärnkraften är helt avvecklad till 2045. SVK dimensionerar alltså redan nu stamnätet eller ”omriktar” som det politiskt heter för en anpassning till en elproduktion från mindre enheter, geografiskt distribuerade över land och hav, alltså i huvudsak vindkraft, i stället för som nu från ett mindre antal mycket stora produktionsenheter i form av kärnkraft. Detta kan inte vara i överenensstämmelse med energiöverenskommelsen 2016, EÖK 2016, som medger fortsatt kärnkraftdrift och fortsatt kärnkraftutbyggnad medan SVK alltså nu låser nätplaneringen i akt och mening att fortsatt kärnkraftdrift försvåras.
Elmarknaden styrs i dag av ideologiskt förblindade politiker som slår sönder ett av världens bäst fungerande energisystem både ur klimatsynpunkt och mht teknik och ekonomi. Politikerna ignorerar samtidigt IPCC slutsatser att fortsatt kärnkraftdrift har en viktig roll för att uppnå klimatmålen liksom att fortsatt kärnkraftutbyggnad globalt likaså rekommenderas av IPCC i panelens samtliga scenarior och av samma skäl.
Sammanfattning
Det omedelbara behovet för Sveriges del är att stoppa den nära förestående nedläggningen av Ringhalls kärnreaktorer R1 och R2. I det här avgörande historiska ögonblicket skulle en nedläggning vara att sätta krokben för att lösa klimatproblemen. Den kapitalförlust som nedläggningen av kärnkraften i Sverige innebär är dessutom enorm. Ett fullföljande av EÖK 2016 politiska intentioner skulle leda till en kapitalförlust av 1600 miljarder kr. enligt Swecos kalkyl på uppdrag av kraftindustrin. EÖK 2016 innehöll över huvud taget ingen konsekvensanlys i underlaget, SOU 2017:2, ”Kraftsamling för framtidens energi”, en stor brist framhållen i remissvaren bland annat av Energiföretagarna.
Det jäser bland erfaret branchfolk, utomordentligt sammanfattat i Nordens största branchtidning, Nordisk Energi. Såväl på debatt- som i större artiklar har framstående företrädare belyst hur den rådande energipolitiken utsätter oss för oacceptabla risker i såväl civilsamhälle som industri vilket på sikt får anses hota det sociala välståndet och tillväxten. Detta sker med passivt stöd av Energimyndigheten och ett Vattenfall som mot sitt vetande följer den politiskt inslagna vägen. Klimatkrisen har gjort energipolitiken global. Kärnkraftförnekarna tycks förlita sig på att våra grannar skall komma till undsättning med el via kabel när brist kommer att uppstå, vilket är innebörden av SVK`s redovisning. Samtidigt har Tyskland kommit i prekärt läge genom sin kärnkraftnedläggelse och sitt kolberoende, ett misslyckande som stöddes av Vattenfalls förre koncernchef Lars Josefsson, tillika rådgivare till Angela Merkel. Pågående ”Energiwende” i Tyskland, påhejat av Die Grüne, och till stor del förorsakat av brist på ansvarstagande för kärnkraftavfallet är ett stort problem för Tyskland. I brist på urberg borde Tyskland erbjudas slutförvar i svenskt urberg, ett hittills oprövat förslag pga den svenska åsiktskorridoren. Det svenska konceptet, som arbetats fram i årtionden, åtnjuter stort internationellt anseende och är på väg att byggas i Finland och kunde bli ett bidrag till ett europeiskt ansvarstagande och dessutom en exportframgång med bidrag till att lösa upp den tyska energiproblematiken med sitt stora kolberoende och till stor fördel för klimatet.
