Text: Simon Matthis
Det ryska statliga kärnkraftsbolaget Rosatom tecknade förra året avtal med Vattenfall om att börja leverera skräddarsydda kärnbränsleknippen till Ringhals kärnkraftverk. Nordisk Industri/Nordisk Energi har fått besöka den största fabriken i Ryssland - Elemash utanför Moskva - där kärnbränsle tillverkas från urandioxidpulver, monteras i knippen och förpackas i stålbehållare för transport till kärnkraftverk i hela världen.
Avtalet mellan Vattenfall och Rosatom skrevs under i Stockholm i december 2016. I Sverige har det passerat obemärkt – i Ryssland däremot gör Rosatom ett stort nummer av det då det är första gången man kommer att leverera bränsle till västerländska PWR-reaktorer. Men Rosatom började utveckla PWR-reaktorbränslet redan i början av 2000-talet och det har berett väg för ett nybildat konsortium med det amerikanska bolaget Global Nuclear Fuels Americas (GNF-A). Nu planerar man att leverera samma typ av bränsle till amerikanska kärnkraftverk, men produktionen ska ske USA. Avtalet med Vattenfall är en milstolpe för Rosatom då det alltså kan fungera som en dörröppnare in på den amerikanska kärnbränslemarknaden.
TVS-K
På den årliga kärnkraftsmässan Atomexpo i Moskva hade Rosatoms dotterbolag Tvel, kärnbränsledivisionen av koncernen, en av de största montrarna. Där var den nyutvecklade produkten till Vattenfall ett av de stora dragplåstren. Till och med pennor var designade som det nya bränslet. TVS-K kallas bränslet där ”K” står för ”kvadrat” eftersom bränslestavarna hänger ihop i en kvadratisk form, till skillnad från bränsleknippen för ryskbyggda VVER-reaktorer som har formen av en hexagon.
Enligt tidplanen ska de första kärnbränsleleveranserna till Ringhals kärnkraftverk ske 2021. Med avtalet med Vattenfall på sin meritlista ser Rosatom framför sig att på jämbördig fot konkurrera med Westinghouse och Areva som leverantör till fler västerländska reaktorer. Målet är, enligt Rosatom, att Tvel ökar sin andel av den globala kärnbränslemarknaden från 17 procent till 22 procent fram till 2030 – en trots allt ganska blygsam ambitionsnivå.
Elektrostal
TVS-K-bränslet kommer att tillverkas i Tvels anläggning i Novosibirsk, men det var inte dit studiebesöket gick utan till staden Elektrostal, som ligger omkring 60 kilometer öster om Moskva.
Som namnet signalerar har staden, med drygt 150 000 invånare, vuxit upp kring kärnkraftsverksamheten. Redan för 60 år sedan började man tillverka kärnbränsle här. I dag producerar man bland annat bränsle för Fortum och det ryskbyggda kärnkraftverket Lovisa i Finland.
Sluten stad
Elemash ligger som en sluten stad i staden. Vi är bara två journalister med på resan, den andra är en ukrainsk-amerikanska. Vilket får både mig och den andre svensken, Imre Pázsit som är kärnfysiker på Chalmers, att haja till då relationerna mellan Ukraina och Ryssland är bottenfrusna och nu även spridit sig till kärnkraftssektorn, som länge varit förskonad från denna konflikt. Ukrainska reaktorer ska numera få sitt bränsle från andra leverantörer än Ryssland. Elemash som tidigare hämtade sitt stål från Ukraina, får se sig om efter andra leverantörer:
– Vi brukade använda ukrainskt stål men nu vägrar de leverera till oss, sade Vladimir Bychkov, chef för en av tillverkningsenheterna i Elemash.
Rigorös kontroll
För att få tillträde till anläggningen måste man lämna ifrån sig all elektronisk utrustning och passera en rigorös säkerhetskontroll. Passet kontrolleras också noggrant.
Det råder strikt fotoförbud i anläggning, men det är trots allt inte särskilt förvånande: fotoförbud verkar ha blivit mer regel än undantag vid så kallad diskret tillverkning, även för mycket mindre kritisk produktion än kärnbränsle. Och här tillverkas mer än 2 500 olika produkter och verktyg, varav är skräddarsydda för sitt ändamål.
Tomma byggnader
Inne på fabriksområdet upptäcker man snart att de flesta byggnaderna står tomma och övergivna. Verksamheten har koncentrerats till ett fåtal byggnader och man har krympt personalstyrkan från över 1 000 till drygt 300, berättar vår guide. Ingen tycks ha kommit på tanken att riva de övergivna husen så man åker bil mellan de olika fabrikslokalerna.
Första anhalten
Första anhalten är monteringslinjen, där bränslestavar inspekteras, putsas, monteras i knippen och paketeras för transport. För att vistas där måste man ha skyddskläder. Vi ser ut som kocklandslaget med skyddskläderna på - helt klädda i vitt. Alla får också en dosimeter som fästs på den vita rocken och mäter den ackumulerade strålningen. Det är sedan en omständlig procedur att ta av sig skyddskläderna. Bland annat används skoskyddsavblåsare så att man inte vidrör skoskydden. Personal inspekterar sedan noggrant skosulorna med ficklampa.
Långt driven automatisering
Automatiseringsgraden vid montagelinjen är långt driven. De enda arbetsmomenten som utförs manuellt är visuell inspektion och putsning för avlägsnande av partiklar från bränslepelletsen. Även muttrarna på de färdiga stålbehållarna dras åt manuellt.
Det finns ingen standardutrustning i anläggningen, bedyrade guiden.
– Det finns ingen standardutrustning för tillverkning av kärnbränsle. Varje reaktortyp har sin utrustning, berättar guiden.
Många unika produkter
I en annan fabrikslokal - fylld med växter för att skapa trivsel för arbetarna - råder större aktivitet. Där arbetar mest kvinnor med tillverkning av all annan kringutrustning och verktyg som behövs till bränslehanteringen. Grundmaterialen är stål, zirkonium och andra legeringsämnen. På en fråga om Elemash även hanterar plutonium i fabriken, som bland annat används för tillverkning av kärnvapen, svarade guiden lugnt:
– Nej, vi har inget tillstånd för plutonium.
