En satsning har pågått mellan 2010 och 2016 gällande investeringar i (för svenska förhållanden) ny och oprövad biogasteknik.
Projekten spänner över hela biogassystemet från förbehandling och produktion till slutanvändning och biogödselförädling. Energimyndigheten har stöttat dessa projekt med sammanlagt 178 miljoner kronor.
Biogas som lämnar rötkammaren består till 50–70 procent av metan, skriver Energimyndigheten. Resten utgörs av koldioxid samt mindre mängder vattenånga, svavelväte, vätgas och om luft läckt in, även lite syrgas och kvävgas. Om biogasen ska användas som fordonsbränsle måste den uppgraderas vilket innebär att metanet separeras från övriga gaser.
Fordonsgas måste enligt gällande standard innehålla minst 97 procent metan, medan halterna av svavelväte och vattenånga måste vara så låga att de inte orsakar problem vid lagring och användning i förbränningsmotorer.
Flera olika tekniker har utvecklats för att uppgradera biogas till fordonsgaskvalitet. Metoderna utnyttjar skillnader mellan de olika gasmolekylerna för att separera dem. Den vanligaste metoden i Sverige är vattenskrubbern där rå biogas bubblas in i en motgående vattenström. Metan löser sig dåligt i vatten och koncentreras i gasströmmen medan koldioxid och i viss mån svavelväte löser sig i vattenströmmen. Skrubbertekniken är enkel och robust men relativt energikrävande, och har något högre läckage av metan jämfört med andra uppgraderingstekniker.
Denna metod har förfinats med tillsats av olika kemikalier i skrubbervätskan som binder koldioxid specifikt och som därmed också har lägre metanläckage.
Flera andra metoder har utvecklats för uppgradering av biogas med bättre energi- och miljöprestanda men de är inte lika vanliga i Sverige som skrubbermetoderna.
