”Utsläppsrätternas fulla potential utnyttjas inte”

Ett bidrag till att minska utsläppen av växthusgaser är prissättningsmekanismer som konstruktionen av överlåtbara så kallade utsläppsrätter. Men handelssystemen, framförallt European Union Emissons Trading Scheme (EU ETS), har dock fått hård kritik - det genererar inte tillräckliga kostnadseffektiva utsläppsminskningar och prissättningsmekanismen har inte fungerat. Christina Olsen-Lundh, forskare vid juridiska institutionen på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, analyserar de rättsliga konstruktionerna i EU ETS och Kyotohandeln i en nyligen presenterad avhandling på temat.

Christina Olsen-Lundh menar att man missat en del av potentialen i utsläppshandelssystemens konstruktion och att det finns större hållbarhetsvinster att skörda genom att utnyttja dem på andra sätt än vad som görs idag. Dessutom anser hon att tilldelningen även fortsättningsvis bör vara gratis.

Konceptet utsläppshandel är relativt nytt i Sverige och högaktuellt i det pågående arbetet med att begränsa människans negativa påverkan på klimatet. Christina Olsen-Lundh har angripit ämnet från ett miljörättsligt hållbarhetsperspektiv. Hon ville ta reda på hur instrumentet utsläppshandel förmår att rättsligt styra mot ökad hållbarhet, och problematiserar bland annat termen ”utsläppsrätt”.

– Diskussionen om utsläppsrätter kretsar bland annat kring staters möjlighet att överföra rättigheter till privata aktörer. Men man kan ställa sig frågan om det överhuvudtaget är möjligt att äga en rätt till utsläpp? Enligt mig handlar utsläppsrättshandeln om att fördela plikter – inte rättigheter, säger Christina Olsen-Lundh.

Christina Olsen-Lundhs studie testar och analyserar utsläppsinstrumentets förmåga att begränsa utsläppen, att fördela utsläppsutrymmet samt förmågan till återkoppling och anpassning. Resultatet visar utsläppshandelns betydelse som miljörättsligt instrument - ett perspektiv där prisbildning och kostnadseffektivitet är av mindre betydelse. I studien är istället instrumentets förmåga att hantera utsläpp från ett kollektiv av källor och möjligheten att samtidigt fördela resursen utsläppsutrymme såväl intragenerationellt som intergenerationellt det primärt viktiga. För att konstruktionen skall kunna hantera hållbarhetsbegreppets utvecklingsperspektiv är kostnadseffektiviteten emellertid av betydelse, vilket återspeglas i analysen av möjligheten att fritt överlåta kvoter. Här problematiseras t ex Sveriges möjlighet att fritt förfoga över det kvotöverskott som de klimatmål riksdagen beslutat om förväntas generera. 

Olsen-Lundh menar att man bör fokusera på utsläppshandelns möjliga funktioner – inte stirra sig blind på vad man sätter för etikett på systemet. Man kan se konstruktionen som en marknadsbaserad mekanism, ett sätt att sätta ett pris på utsläpp. Men man kan även se den som en metod att sätta en kollektiv utsläppsgräns för ett stort antal utsläppskällor vilket gör att konstruktionen snarare är att klassificera som ett command and control-instrument.

– Om utsläppen minskar radikalt, till exempel i en lågkonjunktur som just nu i Europa, rasar också priset på kvoter eftersom efterfrågan minskar. Därmed kan priset på utsläpp som handeln förväntas etablera bli lägre än beräknat eller helt utebli. Dock kvarstår utsläppshandelns reglerande funktion – den sätter en gräns för de maximala utsläppen som de aktörer som omfattas tillåts ge upphov till, säger Christina Olsen-Lundh.

Christina Olsen-Lundh menar att utsläppshandel är ett kraftfullt miljörättsligt command and control-instrument, men att inget av de system hon tittat på i sin avhandling utnyttjar instrumentets fulla potential. För att göra det förespråkar hon att den totala tilldelningen bestäms utifrån önskad utsläppsnivå med hänsyn till klimatmålen och inte utifrån hur stora minskningar man vill åstadkomma. Detta för att instrumentet då ger möjlighet att hantera det intergenerationella perspektivet i ”hållbar utveckling”.

– Dessutom är fortsatt gratis tilldelning att föredra, istället för auktioner, eftersom det gör det möjligt att inom ramen för systemet också hantera hållbarhetsbegreppets rättviseperspektiv vad avser den intragenerationella rättvisan, säger Christina Olsen-Lundh.