Har Expertgruppen för miljöstudier gjort ett för bra jobb? På Rosenbads Konferenscenter presenterades rapporten ”Klimatpolitik och ledarskap – vilken roll kan ett litet land spela?” framtagen av den norske nationalekonomen prof. Michael Hoel, Oslo. Det enkla svaret på detta är också rubriken på rapportens sammanfattning på DN Debatt: ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken”. Detta har gjort att Expertgruppen för miljöstudier har blivit en obekväm myndighet, skriver Göran Ahlgren för Stockholmsinitiativet.
Expertgruppens uppgift har varit att granska effekten av styrmedel i miljöpolitiken. Sedan den tillkom 2003 har den, utifrån givna ramar, visat en ovanlig förmåga till självständigt tänkande. Förutom föreliggande rapport har flera andra levererats, bl a om satsningen på etanol som drivmedel och fördelar med ökad andel genmodifierade grödor, där slutsatserna visar sig gå helt på tvärs mot politiskt korrekta uppfattningar. Expertgruppen för miljöstudier har blivit en obekväm myndighet eftersom rapporternas resultat tenderar att i stället för att bekräfta och underbygga gängse miljömål och medel, snarare ifrågasätta och röja det bräckliga eller obefintliga underlaget. Genom regeringsbeslut avvecklas nu Expertgruppen för miljöstudier till 30 november i år.
Den senaste rapporten sticker hål på det främsta argumentet för Sveriges ytterst ambitiösa klimatpolitik (Sverige, Norge och Kalifornien tävlar om tätplatsen i världen), nämligen att vi här i Sverige skulle ha något att vinna på att gå före, vare sig industriellt, politiskt eller moraliskt. Detta som utgör själva grundbulten för dagens klimatpolitik visar sig vara en myt. De ramar som rapporten bygger på är det förment naturvetenskapliga underlaget enligt FN:s klimatpanel IPCC och dess rapporter och politiska sammanfattningar. På min kommentar angående bräckligheten i detta underlag medger ordföranden prof. Bengt Kriström att underlaget bygger på ej replikerbara datamodeller.
Kommentatorer till rapporten vid presentationen var en akademiker, Runar Brännlund, prof. nationalekonomi, och tre politiker, Roger Tiefensee, klimatpolitisk talesperson (C), Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V), Martin Ådahl, FORES (C). Inte oväntat försvarar politikerna med en mun rådande klimatambitioner med Martin Ådahl som ledande leverantör av snillrika plattityder.
Akademikern i sällskapet, prof. Runar Brännlund, ger en snabb översikt av den svenska klimatpolitiken och pekar på att små länder som Sverige och Norge har en försumbar direkt effekt på klimatet. Han granskar sedan möjliga positiva nettoeffekter, ovisst om de överhuvudtaget existerar, av att som Sverige gå före i klimatpolitiken. Han ställer frågan: Om sådana positiva effekter existerar, är de värda kostnaderna? Hur vet vi att vi är villiga att ta dessa kostnader? Besluten kanske är i fattade i tron att kostnaderna är låga?
Det måste vara unikt att sådana frågor ställs inom statsförvaltningens ram. Men nu är det alltså slut med det eftersom regeringen beslutat stänga den frispråkiga myndigheten. På fredag 30/3 presenteras rapporten Peak Oil. Någon ytterligare är inte annonserad. Det är bara att beklaga att expertgruppen och dess ordförande prof. Bengt Kriström inte får fortsätta sitt föredömliga arbete. Ett av Bengt Kriströms favoritcitat är: “Facts are stubborn things; and whatever may be our wishes, our inclinations, or the dictates of our passion, they cannot alter the state of facts and evidence”. Sanningen kommer trots allt ändå så småningom fram.
Stockholmsinitiativet
Göran Ahlgren
