Vetenskapen talar för mer kärnkraft globalt för att klimatmålen ska nås. Men det är på nationell nivå som besluten måste fattas och det är rimligt att då ta vetenskapen i beaktande, anser Carl Berglöf, kärnkraftsexpert på branschorganisationen Energiföretagen Sverige. Internationellt lyfts behovet av kärnkraft alltmer, men den svenska energidebatten kretsar kring ett mål om 100 procent förnybar el och nya tekniska lösningar. När det gäller något så viktigt som landets framtida elförsörjning känns det bra att det finns beprövad teknik såsom kärnkraft, befintlig eller ny, att tillgå om det skulle behövas, säger Carl Berglöf.
Något håller på att hända. Det är inte tydligt friska fläktar, men likväl en serie av ljumma brisar som värmer en kärnkraftsvän som är van att befinna sig i snålblåst och kyla. Och det är på tiden. Om vi ska ha en chans att klara tvågradersmålet i Parisavtalet måste det börja hända saker ganska snart. I årtionden har kärnkraftsfrågan diskuterats runt om i världen – och så görs fortfarande. För att kärnkraften på allvar ska kunna bli en del av klimatlösningen som FN:s klimatpanel beskriver är det vi som arbetar med kärnkraft och energi på olika sätt idag som måste skapa förutsättningarna. Vi kan inte hoppas på våra efterträdare. Tåget går nu och vi ska med!
Global utveckling
I november anordnades det nionde internationell forumet för uthållig energiutveckling i Kiev, Ukraina. Värd för mötet var FN:s Europeiska ekonomikommission (UNECE) – en av FN:s fem regionala kommissioner. Det anmärkningsvärda vid detta möte var att kärnkraften fick vara representerad – för första gången.
– En dialog om energiomställningen är ofullständig om inte kärnkraften beaktas, sa Scott Foster, chef för enheten för uthållig energi inom UNECE, i sitt öppningsanförande. Därför har kärnkraften för första gången inkluderats i agendan, fortsatte Foster.
Den finska energidebattören Rauli Partanen kommenterade att det kan tyckas märkligt att när världens ledare samlas för att diskutera planetens framtid har man, fram tills nu, ignorerat ett av alternativen. Och det är inte ett litet marginellt alternativ som har ignorerats, utan det enda verktyg som historiskt har visat att det är möjligt att väsentligt minska den fossila energins andel globalt. Därmed inte sagt att vi inte behöver de andra medlen, men vi kan definitivt inte avstå från ett av de mest effektiva verktygen.
Kärnkraftens inkluderande i finrummet kommer bara ett år efter att ett annat FN-organ, FN:s miljöprogram (UNEP), stängde dörren för kärnkraftsindustrin i samband med det åttonde innovationsforumet för uthållig energi, som för övrigt sponsrades av företrädare för fossilindustrin.
Ett annat finrum där kärnkraften fick en plats runt bordet detta år var under det nionde energiministermötet Clean Energy Ministerial som ägde rum i Köpenhamn i maj. Vid detta återkommande möte träffas regeringars energiministrar för att diskutera den hållbara energins utveckling. Under parollen Nuclear Innovation Clean Energy Future har några länders regeringar fört fram behovet att inkludera kärnkraft som en del i det som avses med begreppet clean energy – ren energi. I skrivande stund deltar nio länder med USA, Kanada och Japan i täten. Så sakteliga, men välförtjänt, förs kärnkraften fram som en nödvändig del av lösningen.
I samband med dessa internationella energi- och klimatmöten har en liten men växande skara av en ny typ av miljöaktivister börjat utmärka sig – det handlar om miljöaktivister som är positiva till kärnkraft. De är inte många, men de kämpar hårt för att synas. I mitten av oktober figurerade de i München under parollen Nuclear Pride: man ska känna sig stolt över att vara positiv till kärnkraft. Den typen av stöd från oberoende kärnkraftspositiva röster är naturligtvis välkommet och de kan skapa opinion på ett helt annat sätt än vad till exempel industriföreträdare har möjlighet till. Efter Nuclear Pride-manifestationen uttryckte holländska Greenpeace en möjlig lättnad i sin syn på kärnkraften i en TV-intervju. Detta har bidragit till en våg av kärnkraftspositiva artiklar i holländsk media den senaste tiden.
Ett annat aktuellt exempel är den traditionellt kärnkraftskritiska amerikanska föreningen Union of Concerned Scientists (USC) som uttryckt sitt stöd för att driva vidare amerikanska kärnkraftsreaktorer istället för att stänga dem, vilket de befarar skulle resultera i en ökad användning av naturgas och ökade koldioxidutsläpp. USC har inflytande över flera andra miljöorganisationer så det finns en förhoppning att detta skulle kunna vara ett första tecken på en ny syn på kärnkraft även på bredare front.
Varifrån kommer dessa kärnkraftspositiva influenser? Sannolikt har rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC) skapat sammanhanget som gör att allt fler vågar ta ställning och uttrycka sin åsikt. Och det fina med IPCC:s rapporter är att så länge klimatet är målet behöver man inte vara emot något annat än just det fossila – allt fossilfritt behövs. Och gärna så mycket koldioxidsnål teknik som möjligt så snart som möjligt. IPCC ger oss möjlighet att visa att genom att integrera stora mängder utsläppsfri el i kraftsystemet så kan vi begränsa oss till 1,5 graders uppvärmning. Eller 2 grader om vi bara orkar hälften så mycket. Det går om vi är öppna för alla alternativ. Grundvärderingen är alltså att vara positiv till så mycket som möjligt (utom till det fossila), vilket är så mycket mer sympatiskt än att stå vid barrikaderna med negativt laddade slagord.
Problemet är att vi med dagens ambitioner knappt klarar en begränsning till 3 graders uppvärmning. Alla fossilfria kraftslag måste samarbeta – det är det fossila som utgör det gemensamma hotet – och utmaningen är gigantisk. Över 80 procent av världens energibehov täcks av fossila bränslen och vi har bara ett fåtal år på oss att ställa om. IPCC anger i ett scenario att en ökning av energitillförsel från kärnkraften om upp till 500 procent till 2050 kan komma att behövas för att begränsa den globala uppvärmningen till max 1,5 grader. Det skulle betyda att i storleksordningen en reaktor i veckan ska tas i drift från 2020 till 2050. En sannerligen utmanande uppgift. Värt att betänka i sammanhanget är att vi i Sverige under uppbyggnaden av det svenska kärnkraftsprogrammet konstruerade ungefär en reaktor per miljon invånare under en tioårsperiod. Om man extrapolerar en sådan utbyggnadstakt globalt ter sig uppgiften tämligen möjlig. För att lyckas måste givetvis en sådan utveckling uppmuntras snarare än att motverkas energipolitiskt eller regulativt.
Kärnkraften i Europa
Liknande slutsats som IPCC når även den internationella energibyrån IEA i sin årliga och nyligen utgivna World Energy Outlook. Skillnaden är att de även redovisar regionala analyser. I årets upplaga ser IEA ett ökat globalt behov av kärnkraft till 2040 med 88 procent för att begränsa den globala uppvärmningen till två grader. Här blir dock den politiska kräftgången i Europa tydlig – för EU bedömer IEA en svag minskning för kärnkraften till 2040. IEA:s chef Fatih Birol uttryckte vid den officiella lanseringen av World Energy Outlook i Bryssel i november en tydlig varning för att den Europeiska hållningen missgynnar kärnkraften vilket kommer få konsekvenser för klimatet.
Dagen efter kom något som kan vara vändningen för kärnkraften i Europa. I sin vision för en klimatneutral europeisk ekonomi 2050 anger EU-kommissionen att förnybart tillsammans med kärnkraft utgör stommen för energisystemet i Europa 2050. EU-kommissionen anger också att kärnkraften är en viktig del för att uppnå högt energiobereonde och hög tillgänglighet för el i Europa. Stigmat kring den europeiska kärnkraften har därmed börjat brytas.
Kärnkraftens dilemma är tydlig – vetenskapen säger att på en global nivå behövs en väsentlig expansion av kärnkraften tillsammans med andra fossilfria kraftslag, men på en regional eller nationell nivå blir det politiska stödet i många fall desto otydligare. Vid någon tidpunkt bör rimligen global vetenskap och nationell politik mötas. Och det förefaller som att på EU-nivå börjar de två närma sig varandra.
Kärnkraften i Sverige
På nationsnivå finns givetvis lokala förutsättningar som påverkar hur mycket eller lite kärnkraft som kan behövas. Här i Sverige har kärnkraftsfrågan debatterats flitigt i över 40 år, men har svalnat något sedan Energiöverenskommelsen 2016. Men Energiöverenskommelsen har gjort kärnkraftsdiskussionen mer accepterad och mindre av ”elefanten i rummet”. Det parti som vågade prata kärnkraft under den senaste valrörelsen vann röster, vilket är en stor skillnad mot valet 2014 då kärnkraftsfrågan var i det närmaste tabu.
Den varma, torra och vindstilla sommaren satte givetvis effektfrågan i fokus. Det blev uppenbart att klimatförändringarna finns här och nu och de påverkar vårt lands energiförsörjning. Samtidigt kom även Svenska kraftnät med sin kraftbalansrapport som också skapat debatt kring en annalkande effektbrist under årets mest utmanande timmar. En väntad ökad elektrifiering och digitalisering av samhället skapar nya behov av el som vi ännu inte vet omfattningen av.
De lösningar som diskuteras är färdplaner mot ett 100 procent förnybart elsystem, flexibilitet hos elkonsumenterna, lagringslösningar och elimport. Ny kärnkraft finns inte på bordet. Varaktigt nyttjande av befintliga elproduktionsanläggningar är dock en avgörande ingrediens i det framåtblickande arbetet. Därmed är det av stor vikt att säkra långtidsförutsättningarna för kärnkraften såväl som för andra kraftslag. Ett fortsatt nyttjande av det vi redan har är både klimatsmart och ekonomiskt.
För den som tvivlar på att nya tekniska lösningar, decentraliserad teknik och import kommer lösa den framtida elförsörjningen kan det kännas tryggt att veta att det finns en väl beprövad teknik i bakfickan som också accepteras enligt Energiöverenskommelsen – ny kärnkraft. Det viktiga är att hålla god framförhållning så att vi inte utsätter samhället för risk.
Rörande våra befintliga reaktorer kan inget tas för givet. Ägarnas planeringshorisont för de sex reaktorer som avses att drivas efter 2020 är 60 år. Nya lärdomar kan givetvis med tiden ändra detta till både längre eller kortare drifttid. Till detta kommer regulativa, ekonomiska och politiska förhållanden som på olika sätt påverkar kärnkraftens långsiktiga förutsättningar – både nationellt och inom EU. Fler och tydligare röster behövs för att belysa kärnkraftens samhällsförtjänster – både från kraftindustrin och samhället i övrigt. Att uppmuntra våra beslutsfattare att agera är det mest proaktiva vi kan göra.
Carl Berglöf är kärnkraftsexpert inom branschorganisationen Energiföretagen Sverige och generalsekreterare för den svenska kärnkraftsindustrins samarbete Swedish Atomic Forum (SAFO). SAFO utgör den svenska representationen i Brysselorganet FORATOM och medlemmarna består av kärnkraftsägarna och associerade tillståndshavare för kärnteknisk verksamhet i Sverige.
