Demonteringsarbetet av det litauiska kärnkraftverket Ignalinas reaktor 1, som inleddes i oktober 2011 i turbinhallen, har slutförts. Den demonterade utrustningen väger mer än 18 000 ton och består mestadels av turbiner, generatorer, värmeväxlare, pumpar, ventiler och rör.
Nedmonteringen av Ignalina är ett tecken på att de baltiska länderna med hjälp av EU-regler och EU-stöd börjar få ordning på miljön. Ignalina, ett kärnkraftverk av samma typ som Tjernobyl, tvingades stänga då Litauen blev EU-medlem. Detta trots att Sveriges regering hunnit satsa miljoner på verkets säkerhet.
Strax efter det slutliga driftstoppet i Ignalina började kärnkraftmyndigheten i Vilnius planera byggandet av ett nytt kärnkraftverk. Under tiden växte dock opinionen mot en eventuell ny reaktor och 14 oktober 2012 genomfördes en folkomröstning där 63 procent av de röstande sa nej till den nya reaktorn. I februari 2007 kom Lettland, Litauen och Estland överens med Polen att bygga en ny kärnreaktor i Ignalina, inledningsvis med 3200 megawatt elektrisk kapacitet (två 1600 MWe enheter). Som värd, skulle Litauen ha 34 procent av projektet och Polen, Lettland och Estland 22 procent var. Minst en enhet av projektet beräknades vara i drift senast 2015.
Både i Estland och Lettland är opinionen ljummen till projektet och det baltiska kärnkraftverket får nu betraktas som avfört åtminstone från den politiska dagordningen.
Trots det undertecknade det litauiska energidepartementet och energibolaget Hitachi en avsiktsförklaring om att gemensamt utföra förberedande arbetet för att inrätta ett preliminärt projektbolag för ett framtida kärnkraftverk.
Beroende på resultaten av miljökonsekvensbedömningen, skulle kapaciteten av kraftverket ligga på 3400 megawatt och det skulle sannolikt bestå av två reaktorer. Beroende på valet av reaktor skulle kraftverket byggas mellan 2018-2020. Projektets kostnader beräknades uppgå till mellan 3-5 miljarder euro.
Istället för att gå vidare med det nya kärnkraftsprojektet har man har gjort en detaljerad analys om det är möjligt att bygga biobaserade kraftvärmeverk i fjorton av Litauens städer. De skulle kunna producera 2,7 terawattimmar el och 5,3 terawattimmar värme plus eventuellt 1,4 terawattimmar el i kondensproduktion.
Kostnaden för elproduktionen från kraftvärmen hamnar under dagens elpris på Nordpool. Han har då räknat med att man kan få fram flis till kraftvärmeverken för ungefär 140 kronor per megawattimme.
Biokraftvärmen kan klara omkring en tredjedel till hälften av den el som Litauen skulle ha fått från en ny stor reaktor. Till det kommer stora möjligheter att producera vindkraft. Litauen har flera pumpkraftverk som kan hjälpa till med balansering och dessutom byggs ju en elkabel mellan Sverige och Litauen.
