Europeiska unionens klimatpolitik blir alltmer ifrågasatt. Målet att minska koldioxidutsläppen med nittio procent till år 2040, och nå netto noll till 2050, beskrivs av kritiker som ekonomiskt självmord snarare än hållbar utveckling. En av de mest profilerade rösterna är den danske statsvetaren Bjørn Lomborg, som i en debattartikel i New York Post varnar för att EU:s strategi riskerar att leda till höga kostnader med mycket liten global klimatpåverkan.
– Europas nittioprocentslöfte är inte framsteg. Det är ekonomiskt självmord förklätt till klimatdygd, skriver Lomborg.
Massiva kostnader – begränsad klimatnytta
EU har under de senaste åren skruvat upp sina klimatambitioner. Redan tidigare hade unionen lovat att minska utsläppen med femtiofem procent till år 2030, men det nya löftet innebär en ännu snabbare och mer omfattande omställning. Enligt Lomborg innebär det i praktiken att unionen prioriterar koldioxidminskningar framför ekonomisk tillväxt.
I sin artikel pekar han på att EU under 2024 lade motsvarande över trehundraåttioen miljarder dollar på solpaneler, vindkraftverk, elbilar och andra gröna satsningar. Det är mer än hela försvarsbudgeten samma år. Resultatet, menar han, har blivit höga energipriser – dubbelt så höga som i USA under förra året.
Samtidigt flyttar energiintensiva industrier sin produktion till länder med billigare och smutsigare energi. Exempelvis tillverkas en stor del av elbilsbatterier i Kina med hjälp av kolkraft. EU hoppas att så kallade koldioxidtullar ska motverka detta, men enligt Lomborg riskerar de snarare att leda till högre priser inom unionen.
– Modeller visar att kostnaden för EU:s klimatpolitik kan överstiga tre tusen miljarder dollar årligen vid mitten av seklet. Det är mer än alla dagens offentliga utgifter i hela unionen, skriver han.
Globalt skifte – EU:s andel krymper
Ett centralt argument i Lomborgs kritik är att EU:s klimatinsatser har begränsad effekt globalt. Unionens och Storbritanniens sammanlagda utsläpp väntas under 2000-talet stå för drygt fyra procent av de globala utsläppen, ungefär i nivå med USA:s knappt fem procent. Den stora ökningen kommer istället från utvecklingsländer som Kina, Indien, Brasilien, Indonesien och flera afrikanska länder.
Enligt Internationella energiorganet (IEA) har Kina sedan 1970-talet gått från att få fyrtio procent av sin energi från förnybara källor till att år 2023 ligga på tio procent. Samtidigt har användningen av kol, olja och gas ökat kraftigt. Liknande trender syns i andra utvecklingsländer som prioriterar billig och tillförlitlig energi framför klimatmål.
Detta innebär, enligt Lomborg, att även om EU når sina utsläppsmål kommer den globala effekten att vara marginell. FN:s egna klimatmodeller visar att EU:s nuvarande kurs kan minska den globala temperaturökningen med endast 0,02 grader Fahrenheit till 2050 och 0,07 grader Fahrenheit till år 2100. En skillnad som bedöms vara omätbar i praktiken.
– Fattigare länder vill inte efterlikna Tysklands skyhöga elpriser eller Spaniens återkommande elavbrott, konstaterar Lomborg.
Alternativa vägar framåt
Kritiken mot EU:s klimatstrategi handlar inte enbart om ekonomi. Lomborg argumenterar för att fokus borde ligga på innovation snarare än på subventioner av befintlig teknik. Han menar att forskning och utveckling av avancerad kärnkraft, koldioxidinfångning och nästa generations förnybara energikällor är en väg som både kan vara mer kostnadseffektiv och ge större global genomslagskraft.
– Att pumpa in biljoner i subventioner för opålitlig vind- och solkraft kommer inte att lösa klimatet. En smartare väg vore att satsa på innovation som gör grön energi billigare än fossila bränslen, skriver Lomborg i sin artikel.
Han varnar även amerikanska delstater, särskilt de med demokratiskt styre, som skickar delegater till Europa för att lära av EU:s politik. Enligt honom riskerar de att upprepa samma misstag.
– USA:s blå delstater bör undvika att följa Europa i att ropa in i vinden, anser Lomborg.
Den fortsatta debatten lär bli intensiv, särskilt som EU står inför både ekonomiska utmaningar och ett växande motstånd bland väljare mot höga kostnader för energi och omställning. Frågan är om unionens klimatstrategi blir ett föredöme – eller en varning – för resten av världen.
Källa: New York Post
