Genom historien har världen gång på gång bevittnat uppkomsten av sekteristiska rörelser – ofta präglade av stark tro, absolutism och i vissa fall tragiska konsekvenser.
- Några av de mest extrema exemplen är ”Folkets Tempel” under Jim Jones, där 918 personer 1978 tog sina liv på hans uppmaning, och ”Heaven’s Gate”, vars 38 medlemmar begick självmord 1997 i tron att deras själar skulle föras bort av ett rymdskepp som färdades bakom kometen Hale-Bopp, skriver Leif Kullberg i tidningen Bulletin.
Enligt debattören Kullberg utgör dessa exempel ytterligheter, men principerna bakom sekters utveckling – apokalyptiska föreställningar, stark ledarfigur, dogmatism och motstånd mot avvikande åsikter – känns alltmer igen i delar av dagens klimatrörelse.
En rörelse med sektliknande retorik
Klimatförändringar är ett verkligt och allmänt erkänt fenomen. Klimatet har förändrats över tid och kommer att fortsätta göra det, med både positiva och negativa effekter. Men i stället för att hantera frågan med nyans och vetenskaplig öppenhet har vissa delar av klimatrörelsen utvecklats i en mer dogmatisk riktning. Rörelser som ”Fridays for Future”, ”Återställ våtmarker” och ”Extinction Rebellion” uppvisar i vissa fall en närmast fanatisk övertygelse om ett nära förestående sammanbrott för civilisationen – ett hot som måste avvärjas till varje pris.
Katastrofscenarier om allt från plötsligt stigande havsnivåer till omfattande torka, massdöd bland djurarter, höjda havstemperaturer och extrema värmeböljor med dödliga konsekvenser används återkommande som argument för radikala åtgärder. Vissa företrädare går så långt som att antyda att våld mot civila kan vara en acceptabel del av kampen mot klimatförändringarna.
Ett återkommande drag i dessa sammanhang är det ständiga flyttandet av domedagsklockan. Redan på 1970-talet varnades det för att tiden höll på att rinna ut. Då hette det att mänskligheten hade tio år på sig att agera. Nu, femtio år senare, talas det fortfarande om att vi står på randen till katastrof – att klockan är fem i tolv.
En förenklad bild av koldioxidens roll
Enligt klimataktivister är människans utsläpp av koldioxid den primära orsaken till klimatförändringarna. Halten koldioxid i atmosfären uppmäts i PPM – parts per million – och ligger idag omkring 415. Detta anses av många forskare inom klimatrörelsen vara en alarmerande nivå. Samtidigt visar vissa historiska mätningar att koldioxidhalten låg på ungefär samma nivå redan på 1940-talet, då världen också genomgick en värmeperiod.
Det är ett välkänt faktum att världshaven fungerar som vår största kolsänka. Vid högre medeltemperaturer tenderar haven att avge mer koldioxid, medan de vid lägre temperaturer binder mer. Detta naturliga kretslopp får sällan utrymme i den förenklade berättelse som ofta framförs av klimataktivistiska rörelser.
Den bild som dominerar bygger på ett påstått vetenskapligt konsensus – att människans utsläpp ensamt driver klimatförändringarna. Detta konsensus stöds av organisationer som FN, WHO och IPCC, men kritiker menar att det i praktiken har lett till att forskare med avvikande uppfattningar systematiskt marginaliseras.
– Det är bara forskare som sjunger med i kören som får forskningsmedel, medan andra stängs ute från universitetens forskningsmiljöer och förhindras att publicera sina rön – säger artikelförfattaren Leif Kullberg.
Resultatet blir att den vetenskapliga diskussionen blir alltmer ensidig. Den bredare allmänheten ges intrycket av att det endast finns ett sätt att förstå och förklara klimatförändringar på.
Kostsamma projekt utan garanterad verkan
När tron på det egna budskapets riktighet blir total, försvinner ofta nyanserna i vad som är rimligt och ekonomiskt försvarbart. Enligt Kullberg illustreras detta tydligt av Sveriges satsningar på så kallat grönt stål och koldioxidinfångning.
– Northvolts konkurs var ett uppvaknande för Sverige och frågan blir om LKAB/Stegra och Hybrits kostnadskrävande satsningar och ej till fullo teknikutvecklade tillverkning av ”Grönt stål” och CO2–infångning går samma väg – menar han.
Bakom dessa storskaliga projekt står ofta politiska ambitioner att visa ledarskap i klimatfrågan. Men enligt kritiker har beslutsfattarna i alltför hög grad låtit sig styras av aktivistiska röster och symbolpolitik, snarare än teknisk och ekonomisk realism.
– Typiskt för klimatsektens förespråkare är att ”det måste gå” – och det oavsett kostnader för skattebetalarna – skriver Kullberg.
När klimatengagemang utvecklas till ett ideologiskt system som inte tillåter kritik eller alternativ, när beslut tas på känsla snarare än fakta, och när komplexa samband förenklas till slagord, riskerar vi att fatta långtgående beslut med alltför osäkra förutsättningar.
Detta, menar Leif Kullberg, är ett tecken på att delar av klimatrörelsen gått från att vara ett viktigt engagemang – till något som mer liknar en sekt.
Texten är ursprungligen publicerad i tidningen Bulletin. Författare: Leif Kullberg.
