I Almedalen har det nyligen pratats energi. Hela 120 event med energi som huvudtema lär ha hållits. Man har pratat mycket om hur snabbt det går att bygga havsbaserad vindkraft (3-6 år tydligen) och staten ska ”…låsa upp investeringarna i havsvind?”. Vilka statliga investeringar som behöver låsas upp var inte helt klart men att man vill ha pengar är tydligt.
Ett mycket intressant tema är vätgas. Vätgas beskrivs ofta – även i Almedalen – som en räddare i nöden, den framtida energikällan för allt: konstgödsel, transporter, energilagring mm. Som väntat är det den gröna vätgasen som är mest eftertraktad. Den bygger på elektrolys med energitillförsel från framförallt ”förnybara” energikällor som vind- och solkraft. Som sådan är vätgasen inte en energikälla utan en energibärare, det vill säga ett lager.
Insikten om att vind- och solkraft behöver lagring börjar alltså bre ut sig och vätgas är ett alternativ för detta. Huruvida vätgas kommer att slå igenom inom transportsektorn återstår att se, men det är inte svårt att se problemen. Vätgas måste komprimeras för att uppnå en realistisk energitäthet. Det kostar inte bara pengar utan belastar även fordonen med tunga behållare. Det gäller också distributionsnätverken. Hur är det med väteförsprödning i metaller? Hur stor är nettoverkningsgraden?
Som vanligt verkar man inte intressera sig för kostnaderna. Under en täckmantel av ”grönt entreprenörskap” vill man ha antingen bidrag, subventioner eller investeringar från den offentliga sektorn. Hela det ekosystem av olika aktörer inom de områden som betraktas som gröna har blivit en grön smet av särintressen. De som utvecklar och tillverkar ny teknik vill ha bidrag vid utvecklingen, de som vill använda den nya tekniken vill ha garantier för att den ska användas oavsett pris, de som investerar privata pengar vill ha statliga garantier om det skulle gå åt skogen. Och så vidare.
Detta är på inget vis ovanligt. Att få garantier av olika slag är varje investerares dröm. Alla vill ha maximal avkastning på det egna kapitalet och samtidigt minimera risken. Frågan är vem som håller emot? Det är ju i slutändan skattebetalarnas (och i förlängningen pensionsfondernas) pengar. Ingen enda av den gröna marknadens aktörer hade satsat egna pengar på dessa projekt.
Det märks att folk i allmänhet (och en del av det politiska etablissemanget) börjar tappa tålamodet. Man är inte beredd att offra sina pensioner på klimatpolitikens altare. Man inser att det som ena dagen beskrivs som ett måste i den framtida energiförsörjningen eller klimatanpassningen, nästa dag kan gå i konkurs med en spektakulär nota som skattebetalarna måste plocka upp.
Detta är olyckligt eftersom de projekt som verkligen har potential och skulle kunna bli startpunkt för nya och lönsamma verksamheter också dras med ner i den gröna smeten och aldrig får en chans.
Sven Olof Andersson Hederoth
