Grön vätgas sågs under pandemin som en central lösning för industrins klimatomställning. När oljepriserna föll kraftigt under covid-19 ökade både regeringar och energibolag sina ambitioner kring fossilfria alternativ. Flera länder presenterade långtgående klimatmål, och grön vätgas pekades ut som ett möjligt verktyg för att minska utsläppen i sektorer som stål, kemi och tung industri. Flera år senare har utvecklingen tappat tempo, särskilt i Europa, där höga kostnader och regulatorisk osäkerhet nu bromsar sektorn.
Till skillnad från grå och blå vätgas, som framställs med naturgas, produceras grön vätgas genom elektrolys med förnybar el. Vatten spjälkas till vätgas och syre, och när gasen används bildas endast vattenånga och värme. Under pandemin lanserade flera energibolag investeringsplaner för grön vätgas som en del av bredare omställningsstrategier. Ambitionerna var höga, inte minst i Europa och Mellanöstern, där regionerna tävlade om att bli ledande exportörer.
Under 2022 presenterades flera uppmärksammade projekt. Spanien beslutade om en investering på 50 miljoner euro i en anläggning i Puertollano, och Storbritannien aviserade en satsning på 150 miljoner pund i Felixstowe. Samtidigt ökade EU sina mål kraftigt. Inom ramen för REPowerEU talades det om 10 miljoner ton inhemsk produktion till 2030.
Utbyggnaden bromsar i Europa
Utvecklingen har dock gått långsammare än planerat. Flera stora aktörer, däribland BP, har backat från tidigare löften om ökade investeringar i förnybar energi. Samtidigt pekar prognoser nu på att Europas produktion av grön vätgas kan landa kring cirka 1,7 miljoner ton till 2030, långt under tidigare målsättningar.
En avgörande flaskhals är tillgången på förnybar el. Elbehovet ökar snabbt, inte minst från datacenter som driver avancerade digitala tjänster och artificiell intelligens. Det har gjort det svårare att motivera att stora mängder förnybar el ska användas till elektrolys i stället för direkt elanvändning. Kostnadsbilden försvårar ytterligare. Priset för att producera grön vätgas ligger i dag mellan 5,78 och 23,27 dollar per kilo, jämfört med cirka 2 till 3,50 dollar per kilo för blå vätgas.
Regler skapar osäkerhet för investeringar
Samtidigt har EU:s regelverk blivit en återkommande källa till kritik. I april presenterades ett avtal om en flytande vätgaskorridor mellan Oman, Nederländerna och Tyskland. Projektet ska koppla hamnen i Duqm till Amsterdam och Duisburg och samlar elva parter, däribland Omans statliga vätgaskoordinator Hydrom och stålproducenten Tata Steel.
Men redan i september uppmanade Oman EU att stoppa pågående ändringar i definitionen av förnybar vätgas sade landets energi- och mineralminister Salim bin Nasser Al Aufi till Oilprice.com.
Liknande kritik har framförts tidigare. Tidigare krävde Tysklands förre förbundskansler Olaf Scholz att EU skulle lätta på sina krav, med argumentet att nuvarande regler är för strikta och försämrar konkurrenskraften för planerade projekt.
Nya EU-besked men fortsatt tveksamhet
Trots motvinden har nya initiativ presenterats. I december godkände Europeiska kommissionen 100 gränsöverskridande vätgas- och elektrolysprojekt inom en energiinfrastrukturportfölj värd cirka 1,75 biljoner dollar för perioden 2024 till 2040. Projekten ska kunna få stöd via Connecting Europe Facility och omfattas av snabbare tillståndsprocesser.
Spanien har även meddelat att landet bidrar med 483,3 miljoner dollar till European Hydrogen Banks auktionssystem.
Sedan pandemin har utsikterna för grön vätgas svängt kraftigt. Från tidig optimism och stora löften har sektorn mött kostnadsproblem, elbrist och ett regelverk som många aktörer uppfattar som instabilt. Trots nya stödprogram är det fortsatt oklart om grön vätgas kan skala upp i den takt som tidigare planer förutsatte.
Källa: Oilprice.com, artikel av Felicity Bradstock
