Allt fler länder försöker nu gå från tillfällig lagring till permanenta lösningar för högaktivt radioaktivt avfall. Vid en internationell genomgång i höstas redovisade flera kärnkraftsländer hur arbetet med djupa geologiska slutförvar fortskrider – efter årtionden av planering, politiska beslut och tekniska granskningar.
Frågan om vad som ska göras med använt kärnbränsle har länge varit en av kärnkraftens mest omdiskuterade baksidor. I dag lagras materialet oftast i vattenbassänger eller i torra behållare ovan mark eller nära markytan, ofta i anslutning till kärnkraftverk. Dessa lösningar betraktas som tillfälliga i väntan på ett slutligt omhändertagande.
Djupa geologiska slutförvar bygger på att avfallet kapslas in och placeras hundratals meter ner i stabil berggrund, där flera tekniska och naturliga barriärer ska hindra radioaktiva ämnen från att nå biosfären under mycket lång tid.
Finland har kommit längst. Slutförvaret Onkalo i Olkiluoto bygger på deponering i kristallint berg på 400–430 meters djup, där använt kärnbränsle placeras i kopparkapslar omgivna av bentonitlera. Projektet har vuxit fram sedan 1980-talet och bygglicens utfärdades redan 2015.
Enligt den finska strålsäkerhetsmyndigheten närmar sig nu granskningen av säkerhetsdokumentationen sitt slut. Inkapslingsanläggningen har testats med fem kapslar utan bränsle, som har transporterats ner i anläggningen. Nästa steg är att pröva den faktiska deponeringsprocessen. Målet är att inleda reguljär drift efter ett formellt beslut under nästa år.
Kanada, Sverige och Frankrike i olika faser
Kanada valde i november 2024 två värdkommuner för sitt planerade slutförvar efter en frivillighetsbaserad process som pågått i över 14 år. Projektet drivs av Nuclear Waste Management Organization och bygger på placering i berg som ska fungera som en naturlig skyddsbarriär. Om tillståndsprocesserna löper enligt plan kan byggstart ske i början av 2030-talet, med drift först på 2040-talet.
I Sverige har platsen Forsmark, cirka 150 kilometer norr om Stockholm, valts. Ansökan om att påbörja bergarbeten lämnades in i januari 2025 och prövas nu. Förvaret är planerat på 500 meters djup, med kopparkapslar och bentonitlera. Myndigheterna räknar med beslut om tillstånd under 2026 eller 2027, efter en process som inleddes redan på 1970-talet.
Frankrike planerar slutförvaret Cigéo i ett lerlager nära Bure i östra delen av landet. Där ska omkring 10 000 kubikmeter högaktivt avfall och 75 000 kubikmeter medelaktivt avfall placeras. Ansökan om bygglicens lämnades in 2023 och fick nyligen ett positivt tekniskt yttrande. Offentliga samråd väntas 2026, med ett eventuellt tillstånd några år senare.
USA:s projekt fortsatt stoppat
USA:s planerade slutförvar vid Yucca Mountain i Nevada är fortfarande vilande. Trots att tillsynsmyndigheten tidigare bedömt att anläggningen uppfyllde säkerhetskraven stoppades projektet politiskt under Obama-administrationen, och finansieringen har varit fryst sedan 2016. I dag lagras använt kärnbränsle på omkring 100 olika platser runt om i landet, utan någon beslutad permanent lösning.
Många hinder
En gemensam slutsats från ländernas redovisningar är att tekniken i stort sett är känd, men att tillståndsprocesser, lokalt motstånd och politiska svängningar ofta är avgörande hinder. Djupa slutförvar är unika anläggningar som kräver omfattande säkerhetsanalyser, långsiktig finansiering och ett tydligt ansvar, ofta baserat på principen att förorenaren betalar.
Samtidigt kvarstår osäkerheter kring hur anläggningarna verkligen fungerar över tidsrymder på tiotusentals år. Erfarenheterna hittills visar också att även när tekniska krav uppfylls kan projekt stoppas eller försenas av politiska beslut – något som bidrar till att frågan om kärnavfall fortsatt är en känslig del av kärnkraftsdebatten, oavsett synen på energislaget i övrigt.
Källa: World Nuclear News, rapportering från IAEA:s generalkonferens
C
