Bakom den globala utbyggnaden av solkraft döljer sig en teknisk svaghet som allt fler investerare och tillverkare nu tvingas ta på allvar, skriver Michael Kern om en färsk studie, som har publicerats i tidningen OilPrice. Det handlar inte om kisel, glas eller växelriktare – utan om ett tunt lager plast som håller ihop hela solpanelen.
Marknaden för så kallade inkapslingsfilmer till solceller, främst limfilmer som skyddar cellerna från fukt och mekanisk påverkan, värderades till 38,2 miljarder dollar under 2024. Enligt branschdata väntas marknaden växa till 45,3 miljarder dollar till 2031. Tillväxten drivs dock mindre av innovation och mer av ett behov av att åtgärda problem som hotar solcellernas faktiska livslängd.
Den dominerande tekniken i dag är EVA-film, etylenvinylacetat, som står för omkring 65 procent av marknaden. Materialet fungerar i grunden som ett industriellt smältlim. Problemet är att EVA bryts ned av värme och fukt – och då frigör ättiksyra.
I praktiken börjar solpanelen producera vinäger inuti sig själv.
Ett korrosionsproblem som äter upp verkningsgraden
När ättiksyran frigörs angrips de tunna silverledarna i solcellerna. Effekten blir missfärgning, så kallad browning, och gradvis försämrad elproduktion. I fuktiga klimat har paneler med en förväntad livslängd på 25 år i vissa fall tappat betydande effekt redan efter åtta år.
Detta är särskilt problematiskt i en tid när branschen marknadsför allt mer avancerade modultyper, som bifaciala paneler och N-typceller. Dessa konstruktioner är känsligare för fuktinträngning och kräver betydligt stabilare inkapsling för att fungera enligt specifikation.
Som svar på problemen sker nu en övergång till dyrare material, främst POE – polyolefinelastomer – samt hybridlösningar som EPE, där EVA kombineras med POE. Skiftet beskrivs ofta som teknisk utveckling, men i praktiken handlar det om en kostsam reparation av ett grundläggande konstruktionsproblem.
Miljarder i spel när livslängden inte håller
Under 2024 tillverkades globalt omkring 650 gigawatt solcellsmoduler. Det motsvarar runt 600 miljoner kvadratmeter inkapslingsfilm – en yta jämförbar med en storstad som Chicago, varje år.
Om inkapslingen i ett solkraftverk på exempelvis 100 megawatt börjar fallera i förtid handlar förlusten inte bara om materialkostnader. Hela kalkylen för anläggningens livslängd raseras. När ett projekt som byggts för 25 års drift tappar effekt efter 10–12 år försvinner den interna avkastningen snabbt.
Den beräknade ökningen på 7 miljarder dollar i marknadsvärde fram till 2031 speglar i stor utsträckning den premie som utvecklare nu tvingas betala för mer avancerade filmer – inte för högre elproduktion, utan för att undvika tidigt haveri.
Kemisk flaskhals gynnar ett fåtal aktörer
Tillverkningen av POE kräver avancerade metallocenkatalysatorer, med höga kapitalkrav och komplexa patentstrukturer. Investeringarna uppges ligga runt 1 500 dollar per ton produktionskapacitet. Resultatet är att makten förskjuts från breda kemileverantörer till ett begränsat antal globala materialbolag.
I dag uppskattas cirka 30 procent av nya solpaneler använda POE-baserad inkapsling. Det innebär att en växande del av värdekedjan kontrolleras av aktörer som äger den kemiska nyckeltekniken.
För Europa och USA skapar detta nya risker. Ambitioner om att flytta hem solcellsproduktion bromsas av beroendet av specialkemikalier som ofta har globala – och i praktiken svårersättliga – leverantörskedjor. Utan rätt lim spelar det mindre roll var panelerna monteras.
25 års garanti på oprövad teknik
Ett grundläggande problem kvarstår – många av de nya inkapslingsfilmerna har bara testats i verkliga miljöer under några få år. Resten bygger på accelererade laboratorietester, där paneler utsätts för intensiv UV-strålning och fukt under begränsad tid.
Forskare, bland annat vid Fraunhofer ISE, har pekat på att verklig degradering ofta följer mer komplexa och oförutsägbara mönster än vad laboratorietester fångar.
Branschen befinner sig därmed mitt i ett globalt experiment värt 45 miljarder dollar. Om det visar sig att även de nya materialen inte klarar de utlovade 25–30 åren kan kostnaderna för utbyte och ombyggnad bli betydligt större än dagens investeringar.
Solenergi-industrin talar gärna om snabb tillväxt och tekniska genombrott. Men bakom siffrorna döljer sig en allt dyrare kamp för att hålla samma löften som gavs för tio år sedan – med mer komplicerad teknik, högre materialkostnader och ökade systemrisker.
Källa: Oilprice.com, Michael Kern
Fakta:
EVA används fortfarande i majoriteten av världens solpaneler, trots dokumenterade problem i fuktiga och varma klimat. Övergången till POE minskar vissa risker men innebär högre kostnader och ökat beroende av avancerade kemikalier.
