Analys: Vätgasens hype är över – men industrin blir starkare

En elektrolysanläggning med AHES-varumärke. Den indiska förnybarhetskoncernen KP Group har tecknat ett tidigt avtal med vätgasteknikbolagen GH2 Solar och Advanced Hydrogen Energy Solutions (AHES) för att utveckla en anläggning för grön ammoniak med en kapacitet på 100 000 ton per år. Foto: GH2 Solar

Publicerad av

Markku Björkman - 11 sep, 2025

- En våg av nedlagda vätgasprojekt har väckt frågor om teknikens framtid – men faktum är att utvecklingen snarare pekar på en mognad av hela sektorn. De mest överdrivna visionerna håller inte längre, och i deras ställe kommer mer genomtänkta projekt som fokuserar på verkliga behov inom industri och energisystem, skriver Leon Stille i en analys för Oilprice.com.

Enligt Hydrogen Insights 2024 har den globala elektrolyskapaciteten som passerat investeringsbeslut ökat sju gånger de senaste fyra åren – men uppgår fortfarande bara till omkring 20 gigawatt globalt. Av världens totala vätgasförbrukning på 97 miljoner ton år 2023 utgjorde lågkoldioxid-vätgas fortfarande mindre än 1 miljon ton.

Leon Stille: Hype-bubblan sprack: Så mognar Europas vätgasmarknad

I Europa har omkring 3 gigawatt elektrolyskapacitet godkänts, vilket beräknas kunna producera cirka 415 000 ton förnybar vätgas per år. På den blå vätgassidan (produktion med ångreformering och koldioxidavskiljning) har 400 000 ton årligen passerat investeringsbeslut – men projekt motsvarande över 1,4 miljoner ton per år har avbrutits.

– Det luktar dålig ekonomi – stora idéer som inte överlevde kalkylarket, konstaterar energianalytikern Leon Stille i en analys för Oilprice.com.

Fungerande vätgasprojekt tar över

Flera mindre men realistiska projekt har däremot kommit längre och visar vägen framåt. Ett exempel är Engies projekt Yuri i Pilbara, västra Australien. Det är ett konkret industriprojekt där en elektrolysanläggning på 10 megawatt, som drivs av 18 megawatt solkraft och stöds av ett batterilager på 8 megawatt, ska producera cirka 640 ton vätgas per år till ammoniakproduktion hos Yara.

I Europa har Engie även godkänt sin del av det gränsöverskridande mosaHYc-projektet – en vätgasledning mellan Frankrike och Tyskland med en budget på 110 miljoner euro. Projektet är en del av en större infrastrukturplan som siktar på 700 kilometer vätgasledningar till 2030.

Ytterligare ett nyckelprojekt är H2Med/Barmar-korridoren mellan Barcelona och Marseille, som enligt plan ska kunna transportera upp till 2 miljoner ton vätgas årligen till 2030 – omkring 10 procent av Europas förväntade vätgasbehov.

I Tyskland planeras terminalen i Lubmin, där importerat ammoniak ska omvandlas till vätgas. Priserna väntas ligga på mellan 3 och 3,50 dollar per kilo till 2027, vilket är betydligt lägre än dagens europeiska nivåer på mellan 8 och 10 dollar per kilo.

Industrin tar täten – och politiken hänger med

De projekt som nu går vidare är inte beroende av spekulation eller politiska visioner – de har tydliga slutanvändare och industriell logik. Här handlar det om sektorer som stålproduktion, raffinaderier och ammoniakframställning – där vätgas redan används och behovet av att ersätta fossil vätgas är stort.

Det är också i dessa svårdekarboniserade sektorer som vätgasen fyller en konkret funktion. När elektrolysen drivs av billig förnybar el, eller när blå vätgas produceras där koldioxidavtrycket är lågt och ekonomin rimlig, fungerar tekniken. I Europa ligger produktionskostnaden för blå vätgas på mellan 3,76 och 4,41 euro per kilo – långt under kostnaden för grön vätgas, som i många fall fortfarande ligger mellan 6 och 8 euro per kilo.

Parallellt mognar även politiken. EU:s European Hydrogen Bank styr nu pengar till projekt med verklig klimat- och systemnytta. Infrastruktur som Barmar-ledningen får EU-stöd, och nationella regeringar – som Tysklands – satsar på importlösningar med offentliga lån.

Tysklands statliga KfW stöder till exempel terminalen i Lubmin. Istället för att satsa blint på inhemsk vätgasproduktion, väljer Berlin en pragmatisk väg som får fram vätgas snabbare via ammoniaktransport. Det signalerar ett politiskt skifte – från vision till verklighet.

– En mindre men fungerande vätgasekonomi som ersätter fossil vätgas i tunga sektorer är långt mer värdefull än en uppblåst sektor fylld av orealistiska megaprojekt, skriver Stille.

Det är inte ett misslyckande att hundratals vätgasplaner aldrig blev verklighet. Det är en nödvändig korrigering.