Katastrofernas pärlband
Vi bevittnar dagligen slutet på den klimatpolitiska eran även om de flesta inte har insett det än. Greta-effekten har ebbat ut och unga människor idag verkar inte oroa sig lika mycket för en eventuell klimatkatastrof som för bara tio år sedan. Visst har det blivit varmare, det är omöjligt att ifrågasätta, men många tänker nog att de problem som uppstår i samband med det kan vi nog klara. Att klara ”Net Zero” är däremot en utopisk dröm som bara kommer att skada våra samhällen ekonomiskt och socialt och, som lök på laxen, göra det svårare att hjälpa den fattiga delen av världen att ta steget ut ur fattigdom.
Fortfarande är mer än 80 procent av den primärenergi som världen använder fossil och det finns inga som helst tecken på att det kommer att förändras märkbart de närmsta decennierna.
Vad har då europeiska och svenska politiker gjort för att tillfredsställa en klimatskrämd väljarkår? Man har satt ihop ett regelverk med lagar och förordningar som alla bygger på tre antaganden: Klimatförändringarna beror på människans utsläpp av koldioxid, vi kan se in i framtiden och vi vet exakt vad som behöver göras för att lösa problemet.
Koldioxidens inverkan kan man diskutera. Ingen tror väl att den inte inverkar, frågan är bara hur mycket. Att man ”vet” hur det blir i framtiden är naturligtvis nonsens, kausalitetens principer gäller fortfarande. Då kommer vi till den tredje och kanske mest spännande punkten: Åtgärderna. Här finns oceaner av fantasirikedom, slösaktighet och rentav korruption att ösa ur.
Vindkraft, solceller, elbilar, batteritillverkning, fossilfritt stål, vätgas, Carbon Capture är bara ett par modeord i den gröna omställningen som så gott som undantagslöst antingen visat sig vara ekonomiska eller tekniska misslyckanden, framtidsfantasier eller direkta fiaskon. Ett har de gemensamt, de kostar skattebetalarna stora summor.
Hela tiden har det försäkrats att de miljarder av skattebetarnas och pensionärernas pengar man satt sprätt på skulle vara en bra idé. Alla vill ju ha fina svenska ”hållbara” produkter. Så vänta bara, snart kommer återbäringen. Men blev det så? Nej, inte alls. Kommer det att bli så? Troligen inte. Sverige skulle dessutom bli ett föredöme där utländska makthavare skulle komma och beundra de svenska landvinningarna. Att vi numera beskrivs som en katastrof i utländska media är trist men inget man vill plåga svenska väljare med.
Vad är poängen? Varför tävlar alla våra politiker om att vara den som oroar sig mest för klimatet? Har de missat att klimatet är en global fråga? Det spelar nästan ingen roll alls hur mycket vi beskattar ihjäl oss när stora länder som Kina och Indien ökar sin användning av kol och olja.
Många politiska röster, särskilt från vänsterkanten, verkar vara pigga på att ”pausa demokratin” för att rädda planeten. Man vill införa drakoniska lagar som tvingar folk att ändra livsstil till den man själv anser vara den bästa. Allt detta ackompanjerat av planekonomisk styrning av samhällets resurser. Är det detta som är den egentliga drivkraften från politiskt håll?
Socialdemokraternas alldeles egna ”Klimat-Cruella”, Magdalena Andersson, vill nu i ett anfall av klimatpopulism avsätta 100 miljarder till den gröna omställningen. Man kan verkligen fråga sig vad de där pengarna ska användas till. Någonstans borde det gått upp för Magdalena att i princip alla hittillsvarande satsningar har mynnat ut i ren och skär katastrof.
Samtidigt nåddes redaktionen av ett pressmeddelande från ”Accelerationskontoret”. Man skriver att man har som uppdrag att investera 803 miljarder fördelat på 155 projekt för att omsätta den gröna omställningen till verklighet. Man frågar sig om Magdalena Andersson känner till ”Accelerationskontoret”? Det verkar inte så.
Sven Olof Andersson Hederoth
