World Economic Forum - en ohelig allians av politiska ledare, företagseliter och rika aristokrater - har i åratal förespråkat ESG, förvaltningsmodellen som står för miljö (”environment”), socialt ansvar (”social”) och bolagsstyrning (”governance”, vars centrala utgångspunkt är att privata företag ska tvingas verka för det socialt goda.
Programmet för årets WEF-möte i Davos var fullspäckat med ESG-teman och budskap, bland annat stod där att företagsledare bör använda sina företags resurser för att ta itu med vår tids sociala och miljömässiga frågeställningar och förändra kapitalismens funktionssätt. Men själva termen ESG används inte. Kanske kände de motreaktionens vindar, och det av goda skäl. Även känd under namnet "intressentkapitalism" och "företagens sociala ansvar" är ESG är en fruktansvärd idé som innebär slutet för opolitisk handel. ESG är företagssocialism.
Enligt Milton Friedman har företagen bara ett socialt ansvar: att tjäna pengar. Företag bör använda sina resurser och engagera sig i aktiviteter för att öka sina vinster så länge de håller sig "inom spelets regler, det vill säga deltar i öppen och fri konkurrens utan falskspel eller bedrägerier”.
Men det stämmer inte när det gäller ESG. Dess vision om det socialt goda är inte neutral eller godartad utan för med sig en ideologisk agenda fokuserad på klimataktivism, kritisk rasteori och central planering. Bolagsstyrning (”corporate governance”) i enlighet med ESG kräver att styrelseledamöter och tjänstemän agerar i ett brett spektrum av "intressenters” intresse: anställda, fordringsägare, leverantörer och kunder, men också för miljöändamål och sociala mål som mångfald, inkludering och jämställdhet.
ESG undergräver tjänstemäns och styrelseledamöters plikt att agera för företagets bästa och ger därmed företagsledningen all makt på aktieägarnas bekostnad. Vilket skapar en exekutiv aristokrati. Utifrån bedömer ESG företagens värde genom att mäta hur engagerade de är i politiska frågor snarare än deras lönsamhet, vilket hotar företag som motsätter sig deras mandat.
Juridiskt sett är det - fortfarande – aktieägarna och inte intressenterna som äger företaget medan tjänstemän och direktörer driver det. Relationen bygger på förtroende. Den ena gruppen innehar vinstintresset i tillgången medan den andra kontrollerar den. I likhet med förvaltare har tjänstemän och direktörer förtroendeuppdrag och får inte använda resurserna, som står under deras kontroll, för sina egna intressen eller syften. I kanadensisk bolagsrätt har styrelseledamöter och tjänstemän sina skyldigheter gentemot företaget, vilket innebär att de måste försöka maximera dess värde. Ett mål som i stora drag återspeglar aktieägarnas intressen att generera avkastning på investeringar.
Men det är inte så ESG fungerar. Intressentstyrning utvidgar styrelseledamöters och tjänstemäns förtroendeuppdrag och ger dem större handlingsutrymme. Det ger chefer mandat att utnyttja företagens tillgångar för de politiska ändamål som de anser viktiga. Det förvandlar företag till sociala välfärdsinstitutioner och det blir fritt fram för företagsledare att sträva efter "socialt goda" efter eget gottfinnande - men med andra människors pengar. Vi bör naturligtvis alla bidra med våra egna pengar till vad vi vill. Men ESG kräver i praktiken att alla aktieägare bidrar till de utvalda ändamålen oavsett om de godkänner dem eller ej.
I takt med att ESG-rapportering blir standard, till och med alltmer obligatorisk, måste också den ideologisk efterlevnaden följa efter. I likhet digitala valutor och digital identifiering, vilka båda är under utveckling, främjar ESG en centraliserad, politisk övervakning av ekonomin.
När vissa företagsledare anammar ESG tror de utan tvekan att de handlar gott. De förstår inte att ESG är en trojansk häst som undergräver kapitalismen och deras egna fria samhällen. När fokus på att vara vinstdrivande börjar betraktas som något oacceptabelt kommer affärsbeslut inte längre vara företagens att fatta på egen hand. Istället kommer det moraliska och politiska innehållet i företagens förehavanden kräva teknokratisk övervakning. Friedman skrev att "de yttre krafter som håller tillbaka marknaden kommer inte att vara de påveliknande chefernas sociala samveten, hur högt utvecklade dessa än är; det kommer att bli regeringsbyråkraternas järnhand”.
Jetsetet i Davos är förtjust i att beklaga sig över vad kapitalismen har gjort med världen. Vi andra borde beklaga oss över vad ESG gör mot kapitalismen.
Text: Bruce Pardy, publicerad i Financial Post
Bruce Pardy är vd för Rights Probe, senior stipendiat vid Fraser Institute och professor i juridik vid Queen's University. En längre version av artikeln har publicerats av Fraser Institute.
Översättning: Simon Matthis