De senaste dagarna har man återigen konfronterats med frågan om Ringhals-1 och -2 skulle kunna återstartas. Det är märkligt, vissa frågor försvinner inte. Ringhals vd, Björn Linde, svarar tålmodigt att det är helt omöjligt. Flera faktorer bidrar, man har fraktat bort det mesta av bränslet, drifts-personalen är borta och en hel del komponenter har man börjat montera ner.
Drömmen om att kunna ”backa bandet” håller alltså inte. Det är kört. Man kan naturligtvis fråga sig hur det kan komma sig att man hade så bråttom att göra nedstängningsbeslutet oåterkalleligt så fort. I Japan har man hållit flera reaktorer i malpåse i mer än tio år efter Fukushimaolyckan och man planerar återstart av åtminstone sju reaktorer under första halvåret 2023. Flera är redan i gång.
Tydligt är att en stor del av det politiska spektrat i Sverige nu börjar inse att den förtida nedläggningen av Ringhals-1 och -2 samt Oskarshamn-1 och -2 (och förresten, varför utesluta Barsebäck-1 och -2 i en sådan uppräkning?) var felaktigt på så många sätt. Dessutom, om man nu ändå ville stänga reaktorerna, varför bemödade man sig inte om att driften skulle kunna återupptas inom ett par år så att man fi ck prova om de skulle saknas eller ej?
Eftersom behovet av tillförlitlig, miljövänlig, planerbar och billig elproduktion är stort, måste nya reaktorer byggas. Det finns inget alternativ.
Ska man vara ledsen för den spillda kärnkraftsmjölken?
Både ja och nej. Alla de ovan nämnda reaktorerna hade kunnat köras i många år till och levererat el till svenska folket till mycket låga kostnader, men samtidigt ska man komma ihåg att fl era av dem började närma sig 50-årsstrecket och ingen vet hur länge ett kärnkraftverk håller. Om tio år kan den första generationen av svenska kärnkraftverk vara helt borta. Om man räknar med att det tar tio år att bygga nytt så brinner det i knutarna: Vi måste börja bygga nytt. Nu.
Så vad står nu i vägen för att börja bygga? Finns det kompetens inom landet? Vi har visserligen inte många ingenjörer kvar med erfarenhet av kärnkraftsbygge, de fl esta har gått i pension för länge sedan, men kompetensen går att bygga upp igen, inte minst med support från till exempel Finland och Frankrike. Hur ser det ut med myndigheter och tillstånd? Sverige har näst intill ingen erfarenhet av att tillståndspröva nya kärnkraftverk men även här fi nns det numera möjligheter att luta sig emot andra EU-länders förmåga. Om en viss reaktortyp är godkänd i exempelvis Finland borde den gå att godkänna i Sverige med ett förenklat förfarande.
Finns investeringsvilligt kapital i Sverige?
Investeringar om hundratals miljarder är inte alldeles enkelt men med tanke på alla aktörer som meddelat att de behöver mer el så borde det inte vara ett stort problem. Man skulle till och med kunna kopiera vindkraftsindustrins aff ärsmodell med Power Purchase Agreements. Låt de gröna stålverken och batterifabrikerna ta en stor
del av produktionen med hjälp av långa fastpriskontrakt. Sådana erbjudanden kommer säkert att tas emot mycket tacksamt!
Politiken då? Detta är det stora hotet i Sverige. För närvarande har vi en kärnkraftspositiv regering, men om Miljöpartiet är tillbaka vid makten igen efter nästa val kan alla planer och påbörjade kärnkraftsbyggen hamna på den energipolitiska sophögen och eventuella investerare riskerar att förlora sina pengar. Den som är villig att lägga upp 100 miljarder vill känna en viss trygghet i att man får avkastning på sitt kapital och att inte förutsättningarna ändras över natt med punktskatter eller nya och orimliga myndighetskrav. Den sortens politiska långsiktighet har vi inte upplevt sedan Tage Erlanders dagar. Ett samförstånd mellan Tidöpartierna och Socialdemokraterna är ett måste. Utan ett sådant kommer ingen att vilja investera, universitet och högskolor kommer inte att påbörja nya utbildningar i kärnteknik och alla ambitioner kommer att försvinna ner i det politiska käbblets och utredningarnas svarta hål. Sätt i gång!
Av Sven Olof Andersson Hederoth