Satsningarna på hållbart, grönt, klimatneutralt och förnybart tar sig nu alltmer dirigistiska uttryck. Genom att låta stora penningmängder frigöras för marknaden tillsammans med en stark politiskt och ideologiskt präglad styrning, skaffar sig EU privilegiet att också dirigera våra samhällen, företag och oss som individer ända ner till detaljnivå i det klimatneutrala samhällsbygget.
Disclosureförordningen, som nu träder i kraft och som ålägger finansiella aktörer och företag som söker kapital att redovisa sina hållbarhetsnivåer samt Taxonomiförordningen som ska börja gälla fullt ut 2022 och som ska styra pengar till miljömässigt hållbara företag och investeringar, är bara en försmak om vad som komma skall. På ett högre plan ska EU nu implementera sin Green Deal präglad av en klimataktivistisk ideologi och alarmism med målet att nå klimatneutralitet 2050. Här har man nu fått de bästa av argument att sälja in och påtvinga näringsliv och individer en tidigare aldrig skådad styrning och kontroll. Uspen sitter perfekt -vem vill inte rädda planeten? Detta saluförs också som en ”ny grön tillväxtstrategi” som ska skapa ett ”rättvist och välmående samhälle”. Med detta förledande budskap kan man sälja in vad som helst av regler och förordningar, pressa företag och forskare att ställa upp och tvinga individer till umbäranden. Det är så underkastelse blir till en självklarhet. Så skapas ett kontrollsamhälle. Vägen mot det högre målet står över allt. Att opponera är lönlöst.
Utifrån klimatetablissemangets perspektiv att planetens framtid hotas av människans aktivitet ter sig ökad arbetslöshet, lägre levnadsstandard och inskränkt frihet som tämligen futtiga, egoistiska problem. Så kan det nog fungera till en början men så snart olika restriktioner, höjda skatter, ständiga blackouts i elnäten, höga elpriser samt sänkt levnadsstandard blir alltmer märkbara och tvingande kommer utvecklingen att förändras i en polariserande och konfliktfylld riktning, var så säker. Och vill vi verkligen leva i en ekodiktatur? Det som nu händer med den framtida elförsörjningen inte minst i Sverige manar till eftertanke och oro. Fungerande kärnreaktorer stängs ner och resterande reaktorer ska vara helt borta i framtiden ersatta av väderberoende förnybara energikällor. Fossilfritt blev plötsligt förnybart och så ska alla köra efter detta, rätta in sig i ledet. Debatten stryps. Myndigheter får direktiv som kräver denna inriktning, forskning likaså, näringslivet väljer som vanligt att ligga lågt och hoppas att det ska ordna sig med tiden. Det går ju att tjäna pengar på omställningen också. Den fossilfria kärnkraftselen är en perfekt baskraft och nödvändig för industri och samhälle. Ändå ska den bort! Kosta vad det vill. Risken är uppenbar att regering och myndigheter tar till tvingande åtgärder för att kunna driva igenom denna katastrofala energipolitik. Genom att etablera begreppet ”omställning” som ett mål av högre värde har man lyckats dupera marknaden och människor att anamma en energipolitik som inte kan trygga energiförsörjningen i framtiden, knappast ens nu, trots fortfarande 6 kärnreaktorer i drift. Med ”omställningen av hela samhället” innefattas nämligen att allt ska ställas om till hållbart och grönt, och då ryker även den synnerligen hållbara och utsläppsfria kärnenergin. Förklara det, den som kan!
En ledande analytiker på Deutsche Bank i Tyskland varnar nu öppet för vad som är på gång. Eric Heymann, som är ekonom vid Deutsche Bank Research skräder inte orden. I en analys publicerad av Deutsche Bank skriver han att Europas Green Deal och dess mål om klimatneutralitet 2050 hotar att generera en europeisk megakris och leder till en märkbar förlust av välfärd och arbetstillfällen. Han menar att debatten är oärlig eftersom EU försöker dölja de enorma risker som projektet för med sig för välstånd, det ekonomiska systemet och demokratin. Heymann säger vidare att inom en snar framtid kommer vägen till klimatneutralitet kräva drastiska ingrepp. Han varnar för att dessa begränsningar och överträdelser kommer utlösa en ”massiv politisk opposition” när energipriserna stiger och den personliga friheten och äganderätten begränsas. Han skriver att de enorma riskerna som projektet för med sig måste tas upp öppet.
”Vi tar viktiga konsumtionsbeslut, till exempel när vi reser, menar Heymann, och hur mycket vi reser och vilka transportmedel vi använder, om vi bor i ett stort hus eller en liten lägenhet och hur vi värmer våra hus, hur många elektroniska enheter vi har och hur intensivt vi använder dem eller hur mycket kött och exotiska frukter vi äter. Dessa beslut fattas vanligtvis baserat på våra inkomster, inte på klimatskäl. Om vi verkligen vill uppnå klimatneutralitet måste vi ändra på vårt beteende på alla dessa områden i livet.” Han förklarar vidare att koldioxidpriserna måste stiga avsevärt för att få människor att ändra sina beteenden. Ett annat (kompletterande) alternativ är att skärpa lagstiftningen avsevärt. Heymann varnar för att det krävs en viss form av ekodiktatur för att EU:s Green Deal ska lyckas.
Heymann nämner ett exempel: ”Vad ska vi göra om fastighetsägare inte vill förändra sina hem till byggnader utan utsläpp? Om de inte har de ekonomiska medlen att göra det eller om det inte är möjligt av tekniska skäl eller om investeringen inte lönar sig? Förlust av konkurrenskraft och begränsningar av frihandel kan bli resultatet när EU nu går mot klimatneutralt mycket snabbare än resten av världen, säger Heymann. Då kommer även koldioxidpriserna i EU att stiga snabbare. Detta kommer att minska konkurrenskraften för energiintensiva företag inom EU, också det ett högt pris att betala.”
Nu börjar alltså varningar komma om riskerna med detta gröna jätteprojekt som är den megatrend som sveper över västvärlden. Det utfärdas alltså redan nya direktiv till företag och organisationer, direktiv som kräver en allt större inriktning mot hållbarhet och gröna lösningar och som alla påstås främja klimatarbetet. Det politiska maskineriet är redan igång. Till exempel arrangerar den svenska gröna tankesmedjan Fores nu konferenser på temat: ”Hur får vi lagstiftning och miljöprövningar som främjar gröna industriprojekt?” Smaka på den! EU-kommissionens initiativ om hållbar bolagsstyrning som nu ska implementeras i Sverige har kritiserats hårt av institutionella ägare och företag. När man läser programförklaringen från EU förstår man varför. EU-kommissionen vill alltså med sitt initiativ förändra unionens regelverk för bolagsrätt och bolagsstyrning. Man föreslår ändringar av bolagsrättsliga regler om bolagets syfte och styrelsens sammansättning. Även ägarförhållanden är något som man ska titta närmare på. Vilka ska få äga företag? Motiveringen är att dessa inskränkningar i den fria företagsamheten ska bidra till att minska det man kallar näringslivets kortsiktighet och bidra till en hållbar grön utveckling. Som vän av ett fritt näringsliv hajar man till. Vad är detta början på? Näringsfrihet och den privata äganderätten är grundbultar i vår demokrati.
Missförstå detta rätt! Hållbarhet och lösningar för en bättre miljö är i allra högsta grad eftersträvansvärt och något vi ska fortsätta satsa på, men med förnuft. Fossila bränslen ska så långt det är möjligt ersättas av en elektrifiering av samhället genererad av förnybara energikällor och kärnkraft, i ett längre perspektiv, förhoppningsvis också av fusionskraft. Demokratin måste i alla lägen dock komma först. Varje gång alla rusar åt samma håll som en flock, som nu sker i jakten på klimatet(!), ja, då ska man se upp, det vet vi, men det krävs mycket för att man ska våga ställa sig åt sidan, granska och ifrågasätta. Tänk om man störtar in i en återvändsgränd! Vad händer om vi pumpar upp en ekobubbla? Blir inte effekterna av vissa av dessa gigantiska klimatsatsningar i själva verket ganska blygsamma? Är de kanske till och med onödiga? Vad kostar det egentligen? Vilka befäster sin maktposition? Hur mycket kontroll och inskränkningar i friheten tål vi och vår demokrati? Vad händer om nya rön förändrar bilden av klimatkrisen?
Heymanns varningar är väl värda att ta på allvar.
John Hardwick
