Ledare - Ideologidrivna beslut hotar vår energiförsörjning

Foto: Joakim Berndes
Magnus Hall som är svensk kärnkrafts främsta före-trädare genom Vattefalls ägarskap i sju reaktorer (snart bara fem) var den som 2016 drog undan mattan för kärnkraftens framtid. Då fanns det effektskatt på el från kärnkraft och priserna på el var förhållandevisa låga. Han gjorde bedömningen att kärnkraften var olönsam och påskyndade en avveckling av de helt fungerande reaktorerna Ringhals 1 och 2, trots att en uppgradering av kylsystemen skulle inneburit ytterligare års drift. Trots kraftigt höjda priser på el och borttagen effektskatt driver han linjen att allt ska bli ”förnybart” med hjälp av en gigantisk vindkraftssatsning till 2045. Då skall också kärnkraften vara helt borttagen ur vårt energisystem. Någon ny kärnkraft är inte att tänka på, enligt Magnus Hall. Foto: Elisabeth Redlig/Vattenfall
Rostiga och trasiga vindkraftverk i en övergiven vindkraftspark någonstans i Europa. Blir det så här naturen möter oss i framtiden? En snabb omvärdering av vindkraften som energiproducent är synnerligen angeläget. Det genereras stora utsläpp av koldioxid vid tillverkningen av dagens mastodontliknande vindkraftverk. Man räknar med att det kan ta upp till 15 år innan de har kompenserat för dessa utsläpp och då kan det vara dags för reparationer. Problemen med låga effekter, slitage och haverier, den korta livslängden och de enorma kostnader som det innebär att etablera nya elnät över landet som skall passa denna utspridda energikälla är andra problem som kommer att stå och ticka i framtiden. Vindkraftsivrarna har hittills helt ignorerat dessa uppenbara problem och hyser en blind tro på att det är den ryckiga och väderberoende vindkraften som skall utgöra grundbulten för det nya energisystemet i Sverige. Sverige.Foto: bkang83 / flickr

Det finns en likhet mellan debatten om invandring och den om energifrågans framtida lösning. Saker som kräver förnuftsstyrd reflektion, fördjupade kunskaper, ekonomiska analyser, långtgående kalkyler, faktabaserade underlag, realitetsbedömningar och logiska ställningstaganden blir istället helt ideologidrivna, irrationella och emotionellt styrda. Försöker du föra in sans och vett när det stormar på som mest kan du vara säker på att du blir attackerad, utfryst och ifrågasatt. Du gör bäst i att rusa med dit flocken är på väg. Att då stå emot och göra din röst hörd i motsatt riktning kräver massor med mod och stark övertygelse (och tryggad försörjning). När det sedan går snett kommer rekylen som en käftsmäll. Plötsligt blir det tvärtemot och hårda förespråkare av den linje som nyligen härskade blir övertygade förkämpar för tvärtemot linjen, och utan att ens rodna. Detta blev närmast pinsamt uppenbart i migrationsfrågan som vi alla har kunnat bevittna under de senaste åren. Från gränslös generositet till hård kontroll och repression på bara några månader.

 

Men nu handlar det om frågan hur Sveriges energiförsörjning skall tryggas i framtiden. Här befinner vi oss fortfarande i den ideologiska och emotionella fasen. Klimatet skall räddas och då kan man ta sig för med vad som helst, bara tron är tillräckligt stark. Käftsmällen kommer, var så säker på det, men just nu känns det som att det kan dröja ett tag. Problemet är att det är mycket som står på spel, råder det osäkerhet om den framtida energitillgången får man räkna med avtagande investeringsvilja hos industrin och hos utländska investerare. På något närmast mystiskt outgrundligt sätt har det blivit nästan som en religiös övertygelse eller en ideologi att vi till varje pris skall skapa en framtida fossilfri energiproduktion i Sverige som skall ersätta den fossilfria energiproduktion vi redan har och som gjort Sverige till ett föregångsland i Europa. Fossilfritt skall alltså ersätta fossilfritt! Kostnad? Mycket svårt att uppskatta, kanske 1 500 miljarder  kronor eller 300 000 kronor per hushåll om man inkluderar alla kostnader som denna satsning måste bära för att elleveranserna skall säkras. Ingen vet idag vad som kommer att krävas av infrastruktur för att säkra och balansera ett nytt energiförsörjningssystem, spritt över hela landet. Vem betalar allt detta? Det har du som elkonsument och skattebetalare redan börjat göra, men det är bara början. Visst är det anmärkningsvärt att ett så framstående industriland håller på att genomföra det tillväxtfientliga Miljöpartiets energipolitik.

 

Nu har man (Energikommissionen) spetsat till det genom att kalla det för ”förnybar” energiproduktion och på det sättet kunnat exkludera den fossilfria kärnkraften. Det framtidssamhälle man vill skapa är ett helt vindkraftsdrivet (lagom) blåsigt Sverige uppbackat av en vattenkraft där inga klimatförändringar någonsin skall få det att sina i magasinen. Runt 2040 skall det mesta vara på plats och 2045 är året när vi skall ha nått total förnybarhet i vår energiproduktion, och i samhället i stort. Dock lyckades man inte i skrivningen i den då blocköverskridande energiöverenskommelsen få in ett riktigt kärnkraftsförbud utan rent formellt finns det inget i denna överenskommelse eller i Energikommissionens slutbetänkande som förbjuder den kärnkraft vi har i drift idag. Inte
heller finns något förbud mot ny kärnkraft. Allt skall vara ”förnybart” och kärnkraften är ”inte
förnybar”, men vill kraftindustrin, så skulle det alltså ändå gå för sig att satsa på nya reaktorer.

Inget skulle hindra att tillstånd beviljades, särskilt inte om de nya reaktorerna byggs där de gamla ligger. Visst är det konstigt. Rörigt och oklart, men så har svensk energipolitik sett ut de senaste 45 åren. 

 

Energiöverenskommelsen slöts en sommardag 2016 mellan fem riksdagspartier när elpriserna fortfarande var relativt måttliga och dagens energibrist ännu inte hade gjort sig påmind.
Två punkter i den tar upp kärnkraftsfrågan: 

 

Avvecklingslagen om kärnkraft kommer inte att återföras.

Tillstånd kan ges för att successivt ersätta nuvarande kärnkraftsreaktorer. 

 

Läget är alltså idag tre år senare ett helt annat. Elpriserna har skjutit i höjden. Effektskatten som skulle straffa ut kärnkraften togs bort i överenskommelsen vilket nu gjort kärnkraften lönsam. Förlusten av el från två reaktorer i Oskarshamn har redan skapat obalans och elbrist eller potentiell elbrist vid nya investeringar på många håll i södra halvan av landet. I Stockholm finns det osäkerhet om framtida elbrist skulle kunna drabba investeringarna i nya tunnelbanor och spårvägar. Kommer tågen få el tillräckligt eller tvingas köra i halvfart? Vad händer med satsningen på elintensiv fossilfri ståltillverkning? Vad kommer nedstängningen av ytterligare två reaktorer vid Ringhals som nu skall genomföras innebära? Kommer elen räcka till allt och kommer den kunna levereras till slutkund på ett robust och effektivt sätt till rimlig kostnad?

I det här läget skulle man kunna tro att insikten om framtida problem för energiförsörjningen i Sverige skulle infinna sig hos våra politiker och energiansvariga, att Sverige äntligen skulle kunna överge Miljöpartiets energipolitik och börja planera för ny kärnkraft. Det var Vattenfall med Magnus Hall i spetsen som drog i nödbromsen
för kärnkraften 2016. Den ansågs för dyr. Istället drev man på för det ideologiska experimentet med massiv utbyggnad av subventionerad vindkraft, trots dess korta livslängd och ojämna drift. (En industriman som jobbat i basindustrin och tidigare förespråkat kärnkraft som nödvändig för industrin, blev plötsligt vindkraftsivrare när han fick jobbet i statliga Vattenfall, vars inriktning i mångt och mycket styrs av regeringen -– vad hände?). Magnus Hall avfärdar alla krav på att ompröva stängningsbesluten såväl som satsningar på ny kärnkraft. En inställning som dock inte delas av reaktorernas minoritetsägare, Uniper, som gärna vill förlänga drifttider och projektera för nya reaktorer. Fakta om att vindkraftverk kan slitas ner på 20 år, havsbaserade ännu snabbare och behöva totalrenoveras eller ersättas av nya viftades bort. Även den realitet att vindkraftverken redan efter 14, 15 år ofta får elproduktionen sänkt med upp till en tredjedel på grund av slitage och haverier och kraftigt sänkt lönsamhet som följd togs heller ingen hänsyn till. Havsbaserade vindparker kan
tappa så mycket som 50 procent av sin elproduktion efter 10-15 år. Tala om aningslöshet! (Hur enkelt blir det att få fram kranar stora nog till 100 meter höga vindkraftverk lite överallt i skogarna för att kunna byta ut delar eller montera ned verken! Betalar vindkraften för dessa kostnader?)  Att hela kraftnätsystemet måste anpassas till denna spridda, väderberoende energikälla till gigantiska kostnader ignorerades också. I Bagdad-Bob-liknande uttalanden pläderar Magnus Hall, energiminister Anders Ygeman och mängder av andra politiker fortfarande för att landet skall ”frälsas” genom vindsnurrornas
segertåg över landet och nära kusterna ute till havs. 

”Ingen ny kärnkraft behöver byggas, vattenkraften kommer alltid att leverera”, menar man. Att vattenkraften drabbats av svag tillrinning tidigare under ett par vintrar oroar inte. Man tror på klimatförändringen, men att denna skulle kunna leda till torrår i framtiden håller man som uteslutet. Hur går det ihop? ” Vi skall säkra den gröna omställningen och målet om 100 procent förnybar el” mässar Ygeman efter bara några dagar som ny energiminister i intervjuer, en imponerande
snabb inläsning i de komplexa energifrågorna! 

De som egentligen gjort grovjobbet för att driva fram den påtvingade vindkraftssatsningen är dock den parlamentariska Energikommissionen som
regeringen tillsatte 2015 och Energimyndigheten

(Statens Energimyndighet) som skapades i samband med Barsebäcks nedstängning 1999 i syfte att verka för förnybara energikällor och mot kärnkraft. Här rör det sig om organisationer med starka inslag av kärnkraftsförnekelse och tydliga ställningstaganden för vindkraft. Sekreteraren i Energikommissionen, Anton Steen, rekryterades direkt från vindkraftsbolaget OX2 och bransch-
föreningen Svensk Vindenergi och kunde styra fram kommissionens slutbetänkande som i januari 2017 kompromisslöst tog ställning för en omställning till vindkraft istället för kärnkraft. Sedan räckte det med företrädare som ständigt upprepar mantrat om hundra procent förnybart.

Tänk att det är dessa som skall leda industri-Sverige framåt de närmaste 20 åren. Hemska tanke!

 

John Hardwick