Som det ser ut idag sker ingen brytning av uran i Sverige. Sverige har emellertid stora uranfyndigheter och det faktum att priset på uran under de senaste tio åren fyrdubblats har gjort att intresset för uranbrytning i Sverige ökat kraftigt. Flera utländska företag genomför sedan flera år tillbaka omfattande prospekteringsprojekt och det kan inom kort komma att bli aktuellt med svenska urangruvor.
Större delen av världens uranbrytning sker idag i Kanada, Kazakstan och Australien. Hela den svenska förbrukning, som uppgår till cirka 2 000 ton per år, importeras, huvudsakligen från Australien, Kanada och Namibia.
De svenska uranfyndigheterna finns i alunskiffer och i urberget. De högsta uranhalterna finns i fyndigheterna i urberget, men dessa fyndigheter är små till storleken och lämpar sig därför inte för brytning. De största samlade uranmängderna hittas i alunskiffer, som finns på flera håll i landet. Uranhalterna i dessa fyndigheter är emellertid relativt låga. Den mest uranrika alunskiffern, som finns i Billingen i Västergötland, har till exempel ett uraninnehåll på cirka 300 gram per ton.
Trots de låga halterna har det stigande priset på uran nu gjort att brytning skulle vara lönsam, framförallt för att tillgodose Sveriges egna behov men även för att fylla den ökande internationella efterfrågan.
Samtidigt blir det också mer lönsamt med brytning av det alternativa kärnbränslet torium, som det finns stora fyndigheter av i Norge.
Prospektering
I Sverige kräver uranprospektering precis som prospektering efter andra metaller och mineral undersökningstillstånd från Bergsstaten. Ett flertal företag har idag undersökningstillstånd för uran och prospektering pågår för fullt på en rad platser i landet.
Prospektering, som inkluderar mätningar vid markytan, provborrningar och analys av prover, utförs bland annat av de kanadensiska företagen Mawson Resources och Continental Precious Minerals. I Continental Precious Minerals fall har arbetet kommit så långt att de ligger i startgroparna för att ansöka om att få öppna en urangruva i Oviken i Jämtland. Det blir i så fall första gången uran bryts i Sverige sedan den provbrytning som gjordes i Ranstad på 1960-talet och som avbröts både av miljöskäl och för att den inte var lönsam.
Brytning
Till skillnad från prospektering räknas brytning av uran som kärnteknisk verksamhet och det kräver förutom tillstånd från regeringen även godkännande från den kommun där brytningen kommer att ske. Kommunernas vetorätt är idag ett av de största hindren för uranbrytning då företagen generellt sett har opinionen emot sig.
En undersökning genomförd av Sveriges Radio i de 110 kommuner där uranbrytning kan komma att bli aktuellt visar att kommunalråden i majoriteten av de 89 kommuner som svarade på undersökningen är negativt inställda. Endast sex stycken skulle kunna tänka sig att tillåta uranbrytning.
En av de som säger ja är Skellefteås kommunalråd Bert Öhlund. Även Charlotte Nordström, som är kommunalråd i uranrika Skara, säger ja till brytning, men inte i de områden där det just nu prospekteras.
- Vill Sverige ha kärnkraft bör vi också vara beredda att bryta uran här, säger Charlotte Nordström.
Miljöaspekter
Motståndet mot urangruvor i Sverige beror till stor del på att uranbrytning är den del i kärnkraftens livscykel som påverkar miljön mest, men med dagens teknik behöver uranbrytning inte vara farligare för miljön än annan gruvdrift.
Det som skiljer urangruvor från andra gruvor är uranmalmens radioaktivitet. Själva uranet har emellertid mycket lång halveringstid och ger därför inte ifrån sig mycket mer radioaktiv strålning än vanlig granit. I stort sett all strålning kommer istället från sönderfallsprodukter som radium. Genom ventilering av radongas och andra åtgärder kan detta problem mer eller mindre elimineras och i moderna urangruvor är strålningshalterna inte högre än den naturliga bakgrundsstrålningen.
Precis som vid annan gruvbrytning leder brytning av uran givetvis till en lokal förändring av landskapet, som måste rehabiliteras efter att brytningen avslutas. Det är dessutom viktigt att gruvavfallet hanteras på rätt sätt för att förhindra att tungmetaller läcker ut och förorenar miljön.
