Ledare: Äntligen händer det

Data source: Energy Institute Statistical Review of World Energy (2023); Vaclav Smil(2017) – Learn more about this data OurWorldInData.org/energy | CC BY

De rapporter man sett från det senaste stora klimatmötet (COP28) i Förenade Arabemiraten handlar i förvånansvärt stor utsträckning om kärnkraft Det verkar som om inte bara Sveriges utan hela världens politiker har börjat tänka om. Inte minst i klimatsammanhang börjar världens ledare nu vilja gå all in och bygga ut kärnkraften.

Av: Sven Olof Andersson Hederoth

Vi är fångade i en paradox när det gäller energiförsörjningen. Å ena sidan vill vi skaka av oss de fossila bränslena, av oro för att de kommer att störa jordens klimat på ett katastrofalt sätt. Å andra sidan saknar idag hundratals miljoner människor tillgång till billig och tillförlitlig energi. Tillgång till energi är en avgörande förutsättning för människors förmåga att ta steget in i välstånd, så på något sätt måste dessa två behov lösas samtidigt. Fortfarande är den globala energiförsörjningen fossil till 80-85%. Att helt trolla bort fossila bränslen inom ett par år, eller ens ett par årtionden, är inte att tänka på. Det skulle utlösa en existentiell kris för mänskligheten, inte minst skulle livsmedelsproduktionen kollapsa.
 

Kan kärnkraft vara en lösning? Kärnkraft utgör idag ca 4% av den primära energi som produceras globalt och 10% av elektriciteten, fördelat på ca 440 reaktorer med en sammanlagd elektrisk uteffekt om ca 400 000 MW. Om man skulle ersätta all kol och olja med kärnkraft skulle man behöva öka den installerade effekten åtminstone tjugo gånger. Eftersom man verkar utgå från år 2050 som en kritisk tidpunkt för att kunna rädda planeten skulle det betyda 8000 nya reaktorer på 25 år… Till och med deltagarna vid COP28 har räknat ut att det inte är realistiskt och istället har 22 länder, inklusive Sverige, nu lovat att tredubbla mängden kärnkraft till 2050. Det skulle innebära ca 800 nya reaktorer på 25 år. Om man räknar med att det tar 10 år att få de första reaktorerna i drift om man börjar projektera idag betyder det nästan 50 reaktorer per år från 2033 fram till 2050. Investeringar om ca 80 000 miljarder kronor behöver också skakas fram.
 

Vissa länder kommer att klara uppgiften. Kina, Frankrike, USA med flera kan nog få igång reaktorbyggandet. Även Sverige har aviserat en kraftig utbyggnad. Men man undrar ändå lite var all den kompetens som kommer att behövas ska komma ifrån? Finns det tillräckligt många kunniga och erfarna ingenjörer? Finns det tillräckligt med bränsle eller behöver man uppfinna nytt? Har COP28-deltagarna gjort sin hemläxa om allt detta?
 

Dessutom, räcker det att trefaldiga kärnkraften för att få ner koldioxidutsläppen? Nej, inte alls. En tredubbling av den globala kärnkraftsproduktionen skulle innebära ett litet hack i kurvan för de fossila bränslena, inte mer.  Det verkar alltså som om FN, EU, IPCC, Greenpeace och andra miljö- och klimatorganisationer står inför ett obehagligt val: Ska mänskligheten dö ut på grund av hunger eller den förmodade klimatkrisen?
 

Tyskland avvecklade sina sista reaktorer i mars 2023 i ett anfall av något som måste betecknas som den sämsta tajmingen någonsin i en stor samhällelig fråga, inte minst eftersom de dessutom hade blivit blåsta på rysk naturgas ett år tidigare. Vad tänker de göra? Bygga nya reaktorer? Jodå, det finns redan politiska förslag i den riktningen, Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung hade den nyheten på sin förstasida den 3 december!
 

Vad tycker EU? Klarar man att hålla en enhetlig och konsekvent linje i energipolitiken mellan besluten om sugrörsförbud och iPhonekontakter?