Den svenske ekonomen Mikael Stenkula beskriver i en rapport(*1) hur politiskt styrt entreprenörskap utvecklats som svar på klimatfrågans många utmaningar. Sådana ”Green Deals” finns nu lite överallt men ingenstans har det fått samma genomslag som inom EU. Det finns en övertygelse om att den tekniska utvecklingen ska styras av politiker och det finns det nu en organisation ”European Climate, Infrastructure and Environment Executive Agency (CINEA)” som verkar ha som främsta mål att sätta sprätt på de 1 000 miljarder Euro man först budgeterade för att uppnå målet att Europa ska bli klimatneutralt år 2050. Senare uppskattningar uppskattar kostnaderna till upp till 1 300 miljarder Euro per år fram till 2030 och ännu mer därefter. CINEA har nu 600 anställda för att få fart på investeringarna.
Av: Sven Olof Andersson Hederoth
Det finns många aspekter på detta. Inte minst förvånar det att EU nu rör sig i en sådan riktning. EU har ju traditionellt varit motståndare mot alla former av statliga subventioner och ingripanden. Det var marknaden som skulle åstadkomma ett ”level playing field” och fri konkurrens var en hörnpelare i det europeiska projektet.
Det som nu händer är motsatsen. Politiker vill bestämma hur den framtida industrin ska se ut och fungera. Ett sådant planekonomiskt ingripande för med sig en doft av sovjetkommunistiska femårsplaner och är inte goda nyheter för Europa som hamnat på efterkälken när USA och Asien växer så det knakar.
När staten och andra offentliga institutioner, till exempel pensionsfonder, delar ut pengar till ny oprövad teknik fördelas riskerna på ett annat sätt än i normala företag. Den klassiske entreprenören går i regel in med de ekonomiska medel som står honom/henne till förfogande och eventuellt lån från banker eller de tre f:en (friends, family and fools). Därefter träder affärsänglar och riskkapitalister in när kapitalbehovet blir större. Poängen är att entreprenören tar stora risker men får också utdelning om allt går som tänkt.
För en bidragskapitalist som sponsras av allmänna medel av olika slag ser det ut på ett annat sätt. Man tar inga personliga risker, om pengarna tar slut kan man lugnt hoppa vidare till nästa projekt. Man har inte belånat huset över skorstenen, man har inte plundrat familjens sparkonton. Oavsett hur det går kommer man att kassera in hög lön, lagstadgad semester och rejäla bonusar. Den som agerar på sådana premisser är beredd att ta mycket stora risker, det är ju andras pengar man gör av med.
Dessutom tränger politiskt grundade verksamheter undan verkligt entreprenörskap. Vem bryr sig om vanliga uppfinnare med bra idéer när det finns politisk korrekta och välfinansierade projekt? Man söker sig till pengakällorna och bara ljudet av 1000 miljarder Euro får det att vattnas i munnen på många lycksökare.
Men politisk entusiasm kan inte ersätta teknisk och ekonomisk verklighet. Vi ser nu resultaten rulla in. Northvolt är kanske det mest iögonfallande exemplet på hur illa det kan gå. Fossilfritt stål är på god väg. Vindkraften kan vara nästa. Carbon Capture lurar i vassen.
Poängen med allt detta är inte att ge uttryck för bättrevetande efterklokhet. Istället måste det system som gett upphov till dessa avarter reformeras. Planekonomi har ingen plats i Europa. Det finns en mycket stor risk att den Europeiska Unionen kommer att kollapsa när invånarna inser att deras skatte- och pensionspengar slösats bort på meningslösa projekt med liten eller ingen möjlighet att lyckas istället för att användas till allt det som de europeiska länderna behöver: Riktiga investeringar som ger riktiga jobb på konkurrensutsatta marknader, sociala insatser, utbildning, energi, infrastruktur och försvar.
- M. Stenkula (B) Research Institute of Industrial Economics (IFN), Stockholm, Sweden Henrekson et al. (eds.), A Green Entrepreneurial State?, International Studies in Entrepreneurship 49, https://doi.org/10.1007/978-3-032-15512-2_2
