J’accuse!

Detta blev ett av resultaten av den gröna omställningen. Karlshamnsverkets oljeeldade pannor har blivit en viktig komponent i svensk elförsörjning tack vara nedläggningen av fullt fungerande kärnkraftverk. Foto: Uniper

Kriget i Ukraina har avslöjat den europeiska energipolitikens svagheter på ett mycket smärtsamt sätt. Vi är så avhängiga den ryska björnens energiförråd att vi riskerar våra välfärdssamhällens framtid om vi inte spelar med i björnens cirkuskonster.

Men vem ligger bakom denna långsamt brinnande katastrof? Hur är det möjligt att vi lagt ner dussintals fullt fungerande kärnkraftverk i Tyskland och Sverige? Hur kunde det komma sig att man lyckades övertyga såväl politiker som allmänhet att en skog av vindsnurror skulle kunna utgöra ryggraden i en stabil elförsörjning, när alla egentligen förstår att ett vindkraftverk inte ger något när det inte blåser och därmed behövs backup, ofta i form av rysk gas.

De röster som opponerat sig mot vansinnet har föraktfullt hånats för att vara konservativa och oförmögna att ta till sig de utopiska idéer som präglat det 21:a århundradets första decennier. De blev utstötta, förlöjligade och utstötta på samma sätt som Alfred Dreyfus blev en gång i Frankrike. Lyckligtvis blev dessa outcasts (jag är själv en av dem) denna gång inte skickade till straffkolonin på l'île du Diable, Djävulsön. Men med detta som bakgrund, och i Émile Zolas anda, tillåter jag mig att kommentera:

J’accuse – Jag anklagar Europas alla gröna organisationer att ha drivit en hatkampanj mot alla former av kärnenergi som lett till energibrist och stort beroende av rysk olja och gas.

J’accuse – Jag anklagar politiker av alla schatteringar för att alltför lättvindigt ha tagit till sig klimatvetenskapens domedagsprofetior och förenklade budskap. Detta har inte gjort världen ett dugg bättre förberedd på eventuella naturkatastrofer eller klimatförändringar men kostat oerhörda summor.

J’accuse – Jag anklagar företagsledare och industriföreträdare för att inte ha satt ner foten i tillräcklig utsträckning. Den ensidiga fokuseringen på ”omställning” och tron på vind- och solkraft som allena saliggörande hotar svensk industri, sysselsättning och välfärd.

J’accuse – Jag anklagar svenska massmedia för att i sin iver att verka progressiva och medvetna helt förlorat den journalistiska kompassen. Okritiskt har man låtit företrädare för utopisterna härja fritt i TV-kanalerna och i tidningsspalterna. Varför har inte de skeptiska, kritiska och realistiska rösterna fått utrymme?

J’accuse – Har hela det svenska etablissemanget blivit fört bakom ljuset? Är kärnkraftsmotståndet, klimathysterin, miljödystopin i själva verket en desinformationskampanj med rötter i Moskva med syfte att destabilisera ”väst” och öka beroendet av Ryssland?

Behövdes det verkligen ett krig för att väcka Europa ur sin törnrosasömn? Kommer realismen att återfå sin plats i politiken? Den som lever får se.

Text: Sven Olof Andersson Hederoth

bild