Sektorskoppling – så integreras förnybar energi i full skala del 2/2

(C)IEA

Sektorskoppling – så integreras förnybar energi i full skala del 2/2

avskedet av fossila bränslen lämnar oss få alternativ

Uppskaleringspotentialet för biomassa i den totala energislutanvändningen är begränsad och därför har vi bara ett par alternativ till hands för att producera energi med tillräckligt låg klimatpåverkan. Dessa alternativ förblir solenergi (termisk och elektricitet), vind (el), vattenkraft (el) och kärnkraft (el och värme). Kärnkraft har traditionellt spelat en stor roll i Sverige, uppemot 40% av all el levereras från kärnkraften. Existerande kärnkraftverk i Sverige är inte nya längre och det har redan lagts ner flera reaktorer under senare åren. Tiden för de enorma och mycket dyra kärnkraftsanläggningar tycks vara över av flera skäl. De är baserat på gammal teknologi och fast det går att uppdatera dem i en viss mån är de inte särskild energieffektiva och bränslets slutprodukter är dyra och besvärliga att hantera. Trots kärnkraftens olämpor anses den vara klimatvänlig och med tanke på de gigantiska utmaningar vi står överför i ersättningen av fossil energi med icke-utsläppande energi är det kanske inte förvånande, att kärnkraften fortfarande tänks spela en stor roll i energiförsörjningen. Motsatt flesta förnybara energikällor kan kärnkraft producera el och värme på stabila nivåer i årtionden och utgör på så sätt ett bra fundament för driftsäker basbelastningskapacitet för el och värme.

Nyaste och fjärde generationen av reaktorer, också benämnd Small Modular Reactors (SMR), är mycket smidigare med hänsyn till storlek, varierande effektuttag och bränslen. Till exempel har svenska bolaget Blykalla utvecklat en reaktor som tar upp mindre än en tiondedel plats jämförd med tidigare reaktorgenerationer, har flexibel leveransförmåga, inte kräver närhet till vatten och dessutom kan använda kärnbränsle ner till 12% uran-innehåll. Blykalla har nyligen ingått ett avtal med brittiska regeringen om utveckling av sina reaktorer for brittiska elmarknaden. I Canada har Blykalla finansierats med 200 miljoner USD från bolaget Essel Group Middle East till utveckling av sina reaktorer. I Sverige har Blykalla nyligen börjat ett partnerskap med svenska energibolaget NewClearEnergy riktat mot modern kärnkraft-elförsörjning i Sverige redan i 2032. Också brittiska Rolls Royce-koncernen jobbar med ny småskalig kärnkraft-teknologi och har redan fått mer än 200 miljoner kronor i utvecklingsstöd från regeringsprogram med utsikt till ytterligare 2 miljarder kronor.        

På trots av att utvecklingsarbete pågår inom både förnybar energi och kärnkraft lämnar dessa få alternativ oss tillbaka med det tidigare nämnda problemet med den levererade energiprodukten, nämligen att den till största delen är el. Elektricitet är en bekväm, effektiv och relativt lättfördelad energibärare. Det har dock en betydande nackdel; det lagrar inte bra. Även med moderna batterier är mängden el som kan lagras begränsad och lagring i batterier under en hel säsong är inte ett alternativ. Om moderna kärnkraften får mer plats kunde en del av problemet med produktionsutsvängningar löses vid leveransen av stabil basbelastningskapacitet. Än så länge ser det inte ut till kärnkraften utbyggs tillräckligt till att vi kan lösa intermittensproblemet på detta sätt.   

För att lagra energin på lång sikt från den förnybara elektricitet vi producerar, tvingas vi konvertera den till en annan energiform, vare sig det värme, potentiell energi i den förhöjda massan av vatten som pumpas till en reservoar, kemisk omvandling där elektroner driver uppdelningen av vatten till väte och syre, eller den efterföljande syntes av väte med andra gaser såsom kväve eller koldioxid för att bilda ammoniak, syn-gas, syntetisk metan, metanol eller till och med syntetisk bensin, diesel och jetbränsle.

Konvertera el till energimaterial

Omvandling av elektricitet till en annan energiform kommer alltid att leda till förlust av energi, främst till värme. När det gäller pumpad vattenlagring är förlusterna i storleken 20% vilket betyder att vi får ungefär 80% av vår el tillbaka när energiinnehållet i den förhöjda massan återhämtas. Vid kemisk omvandling är förlusterna mycket större om vi vill konvertera de syntetiska gaserna eller vätskorna tillbaka till el. Bästa fall-effektiviteten för el till väte till el är cirka 35% vilket innebär att vi kommer att få ungefär en tredjedel av vår el tillbaka. Effektiviteten för mer komplexa molekyler som ammoniak, syn-gas eller metanol är ännu lägre, någonstans i intervallet 25–30%. Så att lagra el som en kemisk energibärare för att konvertera den tillbaka till el senare är en mycket ineffektiv process med stora energiförluster.

Syntetiska bränslen och kemikalier behövs trots förluster

Vi vill ändå konvertera elektricitet till kemiska ämnen, inte för att använda dem för att göra el senare, snarare att tillverka förnybara bränslen och kemikalier, som ska användas i applikationer där vi använder fossila resurser idag. Det kan vara ammoniak för att göra gödningsmedel, väte, syn-gas eller syntetisk metan att blanda i naturgasnätet för att minska den fossila delen av naturgasen. Det kan också vara metanol, syntetisk bensin eller diesel som kan användas som ett rent eller blandat bränsle som ersätter de fossila motsvarigheter i förbränningsmotorer. Syntetisk metanol kan också ersätta fossil metanol som redan används i kemiska industrier, plastframställning eller vid produktion av biodrivmedel som biodiesel. I Sverige där vi har enorma skogsresurser är hållbar framställning av biometanol från skogsråvara också möjlig som Södra AB nyligen har bevisat med sin anläggning i Mönsterås.

Att använda kemiska produkter och bränslen gjorda med förnybar el för att ersätta fossila motsvarigheter är en mycket mer rimlig och effektiv användning av förnybar el än omvandling till gaser eller flytande bränslen som lagring för senare omvandling tillbaka till el.

bild
Syntetisk metanolproduktion i Island. Carbon Recycling International använder CO2 och el från ett närliggande geotermiskt kraftverk till at framställa metanol vid syntes av väte från elektrolys med CO2. (foto: Carbon Recycling International)

 

Den viktigaste slutsatsen som kan dras av diskussionen ovan är, att vi föredrar att använda vår förnybara el direkt för slutanvändningar såsom uppvärmning, transport, kemisk industri, industriell bearbetning, mekaniskt arbete och mer, inte att lagra eller omvandla den med förluster.

Undantag är när vi inte kan ersätta en energislutanvändning med elektricitet såsom vissa industriella processer där vi behöver bränsleförbränning för att producera flammor och extrema temperaturer, eller där fossila kolvätena är processuella katalysatorer eller beståndsdelar för att skapa den slutliga produkten såsom plast eller stål. I sådana fall vill vi ersätta de fossila elementen med förnybara som produceras med hjälp av förnybar el och i vissa fall biomassa.

Men även om det finns energiförluster förknippade med att använda elektricitet för att producera väte eller mer avancerade molekyler, bör dessa förluster, främst värme, utnyttjas för att ersätta uppvärmning som görs genom förbränning av fossila bränslen eller (ohållbar) biomassa.

Fjärrvärme integrerar värme från flera källor

För att använda spillvärme från energiomvandling och annan industriell process måste vi kunna flytta den till den användningsplatsen som normalt skulle vara uppvärmning av byggnader eller industriella sammanhang där så kallad lågklassig värme (under 300 C) kan användas. Ett integrerat fjärrvärmesystem med ett nätverk av underjordiska isolerade varmvattenledningar till varje användningsplats anses normalt vara den mest effektiva metoden att flytta värme från källa till slutanvändning. I vissa länder som Danmark och Estland betjänas redan upp till 50% av bostäder och kommersiell rumsuppvärmning av fjärrvärmesystem men även länder som Sverige och Finland har omfattande fjärrvärmesystem. Redan på plats utgör dessa fjärrvärmenät ett utmärkt fundament för utnyttjande av spillvärme från vilken värmekälla som helst av en viss storlek, oavsett om det är en kombinerad kraft- och värmestation som förbränner bränslen, en värmeintensiv industri som cement- eller stålproduktion, en torkningsstation för spannmål, glasproduktion, raffinaderier och många fler

bild
Illustration av faktiskt fjärrvärmesystem i danmark. flera värmekällor (inklusive spillvärme) används och nya kan relativt enkelt läggas till beroende på värmekvalitet och avstånd från distributionscentralen. bemärk den termiska grop för kort- och långsiktig värmelagring. (illustration: gram fjernvarme)

 

En lättanvänd värmekälla för fjärrvärme skulle vara energiomvandlingsplatser där förnybar el konverteras till tidigare nämnda bränslen och kemikalier men uppenbarligen också platser där biomassaprodukter som biogas eller biodiesel produceras och uppgraderas. Kort sagt någonstans vi har överskottsvärme som annars går till spillo, inklusive datacenter, stora kyl- och fryshallar, industri och mer.

Transport är en fjärdedel av den slutliga energiförbrukningen

En betydande energislutanvändning i det moderna samhället är transporter, som utgör upp till 25% av den slutliga energiförbrukningen globalt (EU2 2020), (BP 2020). Transport är en av de svåraste sektorerna att helt elektrifiera på grund av den höga energiintensiteten i flera applikationer som långdistansfrakt, luftfart och sjöfart. De mest lämpade transporttyper för elektrifiering med dagens teknik är kort till medellång distans person- och godstrafik samt vissa maritima kortdistans transporter av personer och frakt. Järnvägar är det anmärkningsvärda undantaget där el kan användas effektivt för långdistanspassagerare och gods och har använts så i decennier nu. I EU är i genomsnitt 53% av alla järnvägsspår elektrifierade idag, i Sverige är det runt 80 procent. Globalt sett är andelen mycket mindre. Men när man bara tittar på järnvägspassagerartrafik görs ungefär 75% med elektriska tåg. Järnvägarna representerar överlägset den mest elektrifierade transportsektorn idag, tyvärr utgör de bara 2% av den globala efterfrågan på transportenergi (IEA 2019).

Trots ett allmänt växande utnyttjande av elektrifierat transport inklusive personbilar, mindre och medelstora lastbilar, bussar, tåg och till och med kortdistansfärjor, är vi fortfarande mycket långt ifrån att ha omställt transportsektorn till el.

 

bild
Världens energiförbrukning per energikälla i transportsektor. enhet vänsteraxen quadrillion btu.
källa: US Energy Information Administration - International Energy Outlook 2016

 

Diagrammet ovan illustrerar den enorma uppgiften framför oss om vi ska ersätta den nuvarande dominansen av fossila bränslen i transport med förnybar el. Denna dystra utsikt motsvarar dåligt behovet av att minska koldioxidutsläppen för att hålla den globala uppvärmningen på ett minimum. Även om saker och ting går snabbt inom elektrifierat transport och nya modeller av elfordon kommer in på marknaderna nästan varje dag måste det gå även snabbare.

 

bild
Elbil-tillväxten i utvalda länder, 2013–2018. (IEA 2020)

 

Som illustrerat ovan var vi på cirka 5 miljoner EV globalt 2018. Nyaste siffror för ultimo 2019 är ungefär 7,9 miljoner inklusive ladd-hybrider och andra fordon med extern laddningsmöjlighet. Som det ses nedan är den förväntade marknadsandelen för elbilar cirka 15% år 2030.

 

bild
Elbilens marknadsandel i IEA scenariot för hållbar utveckling 2000–2030. källa: IEA 2020

Självklart, för att ändra regimen för fossila bränslen kan vi inte bara lita på marknadsekonomin, branschens självstyre och folkopinionen. Följaktligen använder nationella regeringar och internationell reglering olika åtgärder för att underlätta förändringen genom att tvinga respektive locka fordonsindustri och konsumenter att bli elektriska.

Både morot och piska måste användas tx förbud mot användning av fossila bränslen i vissa applikationer och ökade skatter på dessa (energiskatter). Nyligen har vi sett flera länder tillkännage förbud eller allvarliga begränsningar för användningen av fossila bränslen i transporter före 2050, till exempel Storbritannien (2035), Sverige (2030), Danmark (2030), Frankrike (2040) och Norge (2025).

Hur passar förnybara bränslen in?

Om vi ​​har tillräckligt med förnybar el tillgänglig kan vi överväga att omvandla den till förnybara koldioxidneutrala bränslen som skulle kunna ersätta fossila motsvarigheter i större skala. Det är möjligt att producera bensin, diesel och flygbränsle med elektricitet genom syntes av väte med en kolkälla, exempelvis biomassa, CO2 extraherat från atmosfärisk luft eller en koncentrerad storvolym CO2 utsläppare såsom en cement- eller stålanläggning. Det är emellertid en oerhört energikrävande och inte så effektiv process. Som framgår av bilden nedan skulle du hamna med transportarbeten som endast utgjorde 13% av det ursprungliga energiinnehållet i den använda elen om du använde bränslet i en förbränningsmotor.

 

bild
Individuell och övergripande effektivitet för fordon med olika drivteknologier, med bränslen tillverkat från förnybar el. (frontier economics, 2018)

Mängden förnybar el som behövs för att ersätta alla fossila bränslen med förnybara bränslen i transport är nästan ofattbar. Nuvarande global elproduktion är ungefär 26 000 TWh. För att producera den nödvändiga mängden förnybara bränslen för att ersätta deras fossila motsvarigheter skulle du behöva minst ytterligare 740 PWh (petawatt-timmar) eller ungefär 29 gånger den nuvarande globala elproduktionen. Att konvertera elektricitet till syntetiska bränslen för att minska koldioxidutsläppen i transportsektorn är tekniskt utmanande, dyrt och har stora energiförluster, men på kort till medellång sikt är sådana bränslen nödvändiga för att hålla den befintliga globala flottan av lastbilar, flygplan och skepp för långdistanstransport i gång, eftersom alternativa framdrivningsmetoder baserat på andra energibärare såsom elektricitet eller väte utvecklas ganska långsamt för dessa transportendamål.

Industri- och resursutvinning

Medan olika typer av uppvärmning, huvudsakligen utrymme och varmvatten i byggnader, utgör ca 40% av den slutliga energiförbrukningen och transporter ca 25%, har vi kvar ungefär tre 35% för annan energislutanvändning. Det är inte överraskande att industrin inklusive delsektorerna byggeri och infrastruktur samt resursutvinning (gruvdrift, jordbruk, skogsbruk, olja, kol med mera) är en annan viktig energikonsument som utnyttjar resten. Naturligtvis beror andelen energiförbrukning som tilldelas varje huvudsektor på datakällor, sektoruppdelning och statistisk aggregering.

När man tittar på hur industrin använder energi idag kommer ungefär 21% från el, resten är förbrända bränslen som olja, kol och gas eller avfall och biomassa. De fossila bränslen dominerar här överlägset. Eftersom vi vill överge de fossila bränslena för att minska utsläppen, vill vi elektrifiera fler industriella processer, och där det är tillämpligt och hållbart, använda avfall eller biomassa. Men det är inte så enkelt att göra. Många industriella processer beror på hög temperatur (över 600 C) och kan till och med använda själva bränslet som en katalysator i produktionen. Det är till exempel fallet när man tillverkar stål, där fossil koks används för att reducera oxider i järnmalm eller i plastframställning där fossil olja och gas ingår i omvandlingen till slutprodukten.

Eftersom huvudprodukten av förnybara energikällor är el, vill vi elektrifiera så mycket av industrin som möjligt. Det uppskattas att industrins energianvändning med nuvarande tekniker kan elektrifieras upp till cirka 55%, resten måste komma från förbränningsprocesser baserade på olika bränslen och material som väte, syn-gas, syntet- och biometan, avfall och biomassa.

Den stora industrin kommer också att innehålla just de anläggningar som konverterar el till de förnybara brännbara energiprodukter som andra industrisektorer behöver. Sett från ett perspektiv på användning av spillvärme är industrin den mest intressanta sektorn, eftersom vi har många värmeintensiva processer som ofta är koncentrerade i större byggnader som själva ofta också är geografiskt koncentrerade. Dessa spatiala egenskaper gör det lättare att utvinna och ackumulera spillvärmen och sedan överföra den via ett fjärrvärmenät till slutanvändningar i bostäder, offentliga eller kommersiella byggnader.

 

Begreppet sektorskoppling

Genomgången ovan leder oss slutligen till diskussionen om "Sector Coupling", som i sig är ett diffust koncept som används på olika sätt av olika intressenter och sektorer. Längre nedan citerar jag en vanlig definition i EU-kontexten. Men först ett försök att förklara det i detta sammanhang. Som nämnts tidigare är vårt främsta problem när vi lämnar fossila bränslen att tillgänglig energi mestadels kommer i form av elektricitet, men vi kan inte använda el för allt som vi redan har diskuterat. Vi kan försöka att elektrifiera så många energislutanvändningar som möjligt, såsom vi önskar att göra det inom transportsektorn och redan gör det i uppvärmningssektorn till exempel med hjälp av elektriska värmepumpar på byggnadsnivå eller på större skalor i fjärrvärmenäten. Vad som vi inte kan elektrifiera direkt måste vi försöka elektrifiera indirekt tx vid elektrisk driven framställning av syntetiska bränslen supplerat i hållbart mån med biomassa och avfall, som dels kan ingå i elektriska syntesprocesserna på olika sätt, dels kan användas direkt som råvara för bränsleproduktion som tx biogas, pyrolys-gaser, bioetanol, biodiesel, eller i måttligt omfång som bränsle i termisk energiproduktion.  

Våra framtida strategier för att minska utsläppen och stoppa den globala uppvärmningen inkluderar avhållsamhet från att använda fossila bränslen, minska utsläppen av växthusgaser (inklusive CO2) från industriella processer, jordbruk och resursutvinning, spara energi och mer särskilt genom att använda energi smartare genom att bryta ner silorna av energiproduktion och -konsumtion.

Att tänka energianvändning uteslutande inom sektorer var vettigt när energiförsörjningen bara handlade om att förbränna fossila bränslen inom en viss sektor eller tillämpning.

I dag måste industrin, den offentliga sektorn, bostadssektorn, kommersiella fastigheter, transportsektorn och jordbruket arbeta tillsammans för att utnyttja potentiella synergier och främja smart användning av biologiska och andra avfallsprodukter för energisyften eller tillverkning av icke-fossila material såsom som bioplast respektive återvunna eller biobaserade byggnadsmaterial.

Sektorskoppling är också ett sätt att beskriva sätt på vilka vi kan integrera och använda intermittent energiproduktion från förnybara källor, främst vind- och solkraft. Genom att skala upp elektrifiering behöver vi mindre brännbara bränslen men samtidigt utsätter vi oss för naturliga variationer i förnybar kraftproduktion. Eftersom energi används i alla sektorer är det viktigt att den är tillgänglig vid behov i en form som används i den specifika applikationen.

Detta kräver flexibilitet och innebär, att när vi tittar på en viss geografi, måste totala energitillgången vara tillräcklig för att försörja alla energislutanvändningar tillräckligt närsomhelst. Om vi ​​ska leverera ständigt tillgänglig energi med förnybara energikällor behöver vi något för att jämna ut topparna och dalarna i energiproduktionen såvida vi inte bygger över produktionskapaciteten till en nivå där det alltid finns tillräckligt med energi tillgängligt inom en viss geografi, även om vinden inte blåser mycket eller solen inte skiner. Att uppnå en sådan överkapacitet är inte bara extremt svårt utan också slöseri med resurser. Vad som behövs är ett specifikt överskott i produktionskapaciteten som jämnar ut toppar och dalar i produktionen genom att tilldela överskottsenergi till andra ändamål än omedelbara energislutanvändningar när dessa redan är tillräckligt försörjde inom nuvarande energiproduktion. Import och export av el från och till andra områden är också ett sätt att säkra energitillgången och detta sker redan i stort mån inom Norden och Europa och kommer även att utbyggas ytterligera inom kommande åren.

 

bild
130 MWh termiskt energilager i Tyskland baserat på vulkaniska stenar som uppvärmas till +600 C med elektrisk upphettat luft. Lagret kan värmas till full kapacitet på 24 timmar och ”tömmas” inom 24 timmar eller upp till en vecka.  

Även om import och export av el kan säkra flexibilitet och stabilitet i energitillgångar inom en region behövs också olika energilagringsmöjligheter. Sådana kan vara kortvarig ellagring i batterier för att balansera tillgänglig effekt inom en dag eller två, men det kan också vara produktion av väte eller syntetiska bränslen som behövs inom olika applikationer som beskrivits tidigare. En annan användning av förnybara energiöverskott är lagring i form av värme. Till exempel kan stora lagringsanläggningar värma upp stenar till 600 C genom att blåsa extremt hettat luft över dem. Luften upphettas med elektricitet och den termiska energi som lagras i stenarna kan senare rekupereras genom att reversera processen vid användning av den varma luften för att driva ångturbiner och producera elektricitet. Denna lagringsteknologi kan laddas på 24 timmar och laddas ut under en period från 24 timmar upp till en vecka.

Ett alternativ för utökad långtidsvärmelagring är varmt vatten. Vatten har en hög specifik värmekapacitet vilket innebär, att det kan hålla mycket energi under en lång tid vilket gör det idealiskt för lagring med låg temperatur (upp till 99 ° C). Stora täckta och isolerade markgropar kan hålla vattnet varmt under hela kalla säsongen. Fjärrvärme är den mest lämpade applikationen.

Ofta har begreppet "sektorskoppling" också förknippats med kopplingen av el- och gassektorn och utnyttjandet av synergier mellan dem. I en nära framtid (och redan i pilotprojekt) kommer överskottsel (när mer el är tillgängligt än för närvarande behövs inom en viss geografi), från intermittenta förnybara källor som vind och sol, att användas för att skapa väte från vattenelektrolys och antingen använda det direkt eller bearbeta det vidare till syn-gas, syntetisk metan eller uppgradera biogas till biometan och injicera gaserna i befintliga naturgasnät.

Naturgasnätet har en massiv energilagringskapacitet, både i specifika lagringsanläggningar och i det omfattande rörnätet själva. Genom att ersätta fossila motsvarigheter med förnybart väte eller syntetiska gaser kommer CO2-utsläppen effektivt att minskas i en specifik energislutanvändning som för närvarande inte är elektrifierad såsom bostäder med naturgaspannor eller industritillämpningar som behöver gas för högtemperatur värmeprocesser.

 

bild
 Diagram "Sektorskoppling". Källa EU3 (2018)

 

Så "kopplingen av sektorer" tjänar flera syften den garanterar effektivitet genom att överföra annars bortkastad energi mellan energislutanvändningar varigenom den totala energiförbrukningen inom en specifik geografi reduceras och det underlättar användningen av överskott förnybar el genom omvandling av el till andra energibärare som kan användas i energislutanvändningar som för närvarande inte är elektrifierade eller kan elektrifieras.

Sektorskoppling inkluderar också energilagring antingen i form av termisk lagring (värme) eller kemiskt lagrad energi i form av väte, syntetiska gaser, flytande syntetiska bränslen eller syntetiskt uppgraderade biobränslen såsom bio-LNG eller biodiesel.

Genom att överföra omvandla el till annan energi i olika former och sektorer kopplas elsektorn ihop med både uppvärmnings- och gas- och kemiska sektorer, därmed "sektorskoppling".

En vanlig EU definition av "sektorskoppling" är:

"Sector coupling is a concept that has been developed in Germany but has been gaining attention elsewhere in Europe. Originally, sector coupling referred primarily to the electrification of end-use sectors like heating and transport, with the aim of increasing the share of renewable energy in these sectors (on the assumption that the electricity supply is, or can be, largely renewable) and providing balancing services to the power sector. More recently, the concept of sector coupling has broadened to include supply-side sector coupling. Supply-side integration focuses on the integration of the power and gas sectors, through technologies such as power-to-gas. The European Commission also uses this broader notion of sector coupling and understands it as a strategy to provide greater flexibility to the energy system so that decarbonization can be achieved in a more cost-effective way." EU3 (2018)

Utan tvekan definierar sektorskoppling ett nödvändigt sätt att tänka energianvändning och effektivitet och det verkar som att både nationella regeringar och överstatliga institutioner som EU stöder detta koncept via olika forsknings- och incitamentsprogram. I flera europeiska länder, inklusive Storbritannien, Tyskland, Danmark, Sverige, Holland och flera, upprättas pilotprojekt i olika skalor för att omvandla förnybar kraft till väte, syntetisk metan, metanol eller ammoniak för att ersätta fossila motsvarigheter i naturgasnät, transportbränslen eller inom kemikaliesektorn. I länder med omfattande fjärrvärmenät som Danmark ses nu utrullningen av storskaliga värmepumpar som använder förnybar kraft för att förse värme till fjärrvärme.

Också industrin plockar upp handsken, såsom vi ser det i Sveriges HYBRIT-projekt, ett samarbete mellan Vattenfall, LKAB, SSAB, och olika teknologipartners, som har utvecklat en metod för kolfri och CO2-reducerad stålproduktion med väte och elektricitet. När denna metod skalas upp till att ersätta nuvarande metoderna för ståltillverkan, förväntas den minska Sveriges nationella CO2-utsläpp med så mycket som 10 procent!