När den tyska regeringen i efterdyningarna av kärnkraftsolyckan i Fukushima bestämde om att avveckla kärnkraften var tillfredställelsen stor och många tyskar trodde på en relativ smärtfri övergång till förnybara energiformer. Idag upplever Tyskland något av en energibaksmälla. Elen blir dyrare, kolkraften vinner terräng och folk protesterar.
Övergången från kärnkraft till andra energiformer, den så kallade Energiwende, har blivit betydligt mer komplicerad än vad tyska regeringen från början räknade med. Andelen kolkraft har inte varit så här stor sedan början av 1990-talet och en följd av utbyggnaden av den förnybara energin är, ironiskt nog, att de tyska koldioxidutsläppen växer igen.
Liksom i småstaden Pegnitz i norra Bayern, kännetecknas många områden i Tyskland av ökat motstånd mot högspänningsledningar. Invånarna i Pegnitz protesterar sedan flera månader mot en ny högspänningslinje, som är planerad att dras genom utkanterna av staden.
Ur stadens och stadsbornas synvinkel handlar det inte heller om vilken högspänningsledning som helst. Stolparna som ska hålla uppe ledningarna ska bli 75 meter höga och fundamenten de ska stå på är lika stora som egnahemshus. Spänningen ska ligga på en miljon volt, alltså över dubbelt mer än i högspänningsledningar i många andra EU-länder.
Pegnitz med sina omkring 14 000 invånare ligger naturskönt i en dalsänka, vid källan till floden med samma namn. Den år 1355 grundade staden är ett praktexempel på en situation där stort möter litet. Det rör sig i Pegnitz endast om några kilometer högspänningslinje, men i helheten är det de här livsviktiga kablarna, som i framtiden ska transportera strömmen från det elproducerande norra Tyskland och från off-shore-vindkraftverken i Nordsjön till den industritäta södern.
Pegnitz är dock inte den enda orten där det demonstreras. På samma sätt går det till i de flesta byar och städer som ligger under eller bredvid någon av de nya nordsydlinjerna. Sammanlagt handlar det om 10 000 kilometer ellinjer, som ska förbättras, breddas eller byggas från början.
Och protesterna är förstås ett problem för dem som ska bemästra hela Energiewende, i första hand för Tysklands energiminister Sigmar Gabriel.
Det sista tyska kärnkraftverket ska stängas år 2022. Före det måste det alltså finnas tillräckligt med annan el och tillräckligt med ledningar för att flytta elen. Och med tanke på helheten finns det fortfarande många stora, delvis olösta problem.
Utbyggnaden av vind- och solkraft går visserligen framåt, men ju mer man bygger, desto mer stiger elpriserna. All förnyelsebar energi är subventionerad och mer producerad el betyder högre priser.
Speciellt dyrt blir det för de vanliga kunderna. Den energiintensiva industrin har fått stora rabatter, för att garantera den tyska konkurrenskraften. Det här betyder att det i stället är den vanlige energikunden som tvingas betala desto mer för kalaset.
Det var många som på förhand trodde att energijättarna skulle vara de stora förlorarna. Energibolagen klarar sig däremot mer är bra på att sälja el producerad med kol. Den väderkänsliga sol- och vindkraften kräver någon form av reservkraft och den här uppgiften sköts nu av kolkraftverken, som hittills har konkurrerat ut alla andra mindre nedsmutsande alternativ.
Högspänningslinjen som är planerad att dras genom staden är i första hand inte till för el från vindkraftverken. Nej, här ska man förflytta reserven, producerad med kolkraft.
Energibolagen, elnätsbolagen och de ansvariga politikerna i Berlin har ändå ett hårt motstånd att vänta. Eftersom motståndet är lika intakt i de närliggande städerna och byarna utgår man i Pegnitz från att protesterna kommer att leda till att linjen aldrig byggs.
