Någonting som är ytterst svårt i all näringsverksamhet är insikten om att man håller på och tappar i konkurrens med andra. Först när loppet är kört och man är förbisprungen fattar man vad som hänt och då är det mycket svårt att återta den position man hade. Så är det också för stater och hela regioner, för kulturer och samhällen. Man ser helt enkelt inte vad som håller på att hända. Men tittar man historiskt, med facit i hand, verkar det självklart vad som orsakat nedgången, kollapsen och varför man hamnade så hopplöst på efterkälken. Man kan ofta identifiera en speciell händelse eller en särskild process som avgörande för att utvecklingen bröts. Kan det panikartade avvecklingsbeslutet i Tyskland med krav på snabb avstängning av all installerad kärnkraft och förbud att bygga ny, vara en sådan händelse? Är osäkerheten här hemma om basindustrins framtida energitillförsel en del i en sådan process? Vilka investeringar har vi redan gått miste om på grund av detta? Hur påverkar detta jobb och utveckling och framtida exportintäkter som skall finansiera välfärd med mera?
Exempel från Förenade Arabemiraten (UAE) och andra aggressiva tillväxtländer gör det lättare att förstå hur snabbt vi i väst kan bli akterseglade. Det rika oljelandet UAE bygger just nu två kärnkraftverk och bygget av ett tredje beräknas starta i år, vem hade trott detta för bara några år sedan. Grannen, Saudi-Arabien planerar för 16 nya kärnkraftverk, Kinas långsiktiga energiplan talar om 120 reaktorer, länder i Afrika har börjat titta på kärnkraft, etcetera.
”Fördelarna för Förenade Arabemiraten med det ambitiösa kärnkraftprogrammet är många, bland annat ekonomisk tillväxt och utveckling av ny högteknologisk industri, arbetstillfällen för tusentals människor och förbättrade utbildnings- och utvecklingsprogram genom partnerskap med världsledande akademiska institutioner.” (Kenneth Petrunik, chef för UAE:s kärnenergiprogram)
Dessa utvecklingsoptimistiska tongångar känns igen från vårt eget land när vi på 50-talet – inspirerade av President Eisenhowers program ”Atomer för fred”- bestämde oss för att bygga upp det omfattande kärnkraftsprogram som under decennier försörjt oss och vår energiintensiva basindustri med billig, ren och säker energi. Att vi som ett litet land kunde skapa den avancerade forskningsapparat och den högteknologiska industri (Asea Atom, med flera) som det huvudsakligen inhemsktillverkade kärnkraftsprojektets utveckling krävde, väcker fortfarande beundran ute i världen. Detta blev till en motor för tillväxt och teknologiskt framåtskridande och har varit starkt bidragande i att skapa det välstånd som vi alla kunnat ta del av.
Genom de omfattande moderniseringsprogrammen kan de svenska kärnkraftverken fungera ytterligare ett antal år och en del av kunnandet kan hållas kvar i landet. Ett beslut om ersättningskraft kan dock få vänta ända till 2020, vilket skapar fortsatt osäkerhet som hindrar investeringar. Studerar vi diagrammet här ovan ser vi att energikonsumtionen på jorden kommer att öka med 50 procent till år 2035. Hur skall man kunna tillgodose detta enorma behov och samtidigt ta hänsyn till kraven på sänkta koldioxidutsläpp?
Kärnkraften framstår i det här perspektivet som den enda framkomliga vägen, något man börjat inse också bland tidigare motståndare. Man kan vara helt säker på att efterfrågan på uranbränsle, som redan är stor, kommer att öka kraftigt i framtiden, precis som priserna på denna eftertraktade metall. För Sveriges vidkommande med stora uranfyndigheter kan det vara dags att på allvar överväga brytning. Chans till ett eget oberoende samt möjligheten till mycket goda exportintäkter bör vara avgörande. Nya pengar till välfärden kan på sikt påverka opinion och politiker från dagens kompakta motstånd.
